62. Svårt att sova, många tankar

När jag lägger mig på kvällen och skall försöka sova då börjar tankarna gå sin egen väg. Jag vet inte om det här låter vettigt men så går tankarna.
Funderar på hur starka vi mammor (föräldrar) ändå är som orkar leva vidare efter det vi förlorat ett av våra barn, vi som har flera kvar här på jorden kämpar för dem men det finns ju dem som förlorat sitt enda barn eller fler av sina barn, hur klarar dom det? Jag kan inte föreställa mig hur de har det, vet inte hur jag skulle klara det. På något outgrundligt sätt fortsätter vi, mot vad vet ingen men vi har alla hopp om att få träffas igen och aldrig skiljas mer. Jag har erfarenhet av att ha förlorat ett av mina barn. Det har inte varit lätt att förstå meningen, förstår fortfarande inte, under de år som gått, smärtan, förlusten har brutit ned mig i småbitar och sakta har jag fått plocka upp de bitarna igen men i ett helt nytt mönster.

En stark livsvilja bryts så lätt när något sånt här händer, det som inte skall, borde eller får hända men ändå gör det.

Vad är det som gör att vi klarar att leva vidare trots vi inte ser något ljus, bara mörker, en oändlig smärta som man inte står ut med, men ändå gör det. Vi vet att vi för alltid har fått vårt liv förändrat för en av dem är för alltid förlorad.
Förhoppningsvis får vi stöd och förståelse av andra, att den drabbade behöver sin egen tid att sörja utan att sätta tidsgränser. Det finns ingen tid som säger hit, sedan är du klar. Så fungerar det inte. Det går inte heller att jämföra och säga, den eller de, har gjort si eller så. Andra är inte jag.

Våra barn här på jorden växer upp, eget hem, egna familjer, kvar blir vi, trots barn och barnbarn är vi ensam i vår egen saknad, de har ju ett eget liv att leva och så skall det vara. Men vi kan träffa dem, se dem, prata med dem. Hur har detta påverkat dem? Bara dom vet svaret på det.

Rädslan för att det skall hända igen sitter där, den blir man aldrig fri. Och tanken på, hur skulle det vara om inte detta hänt, då hade vi varit fulltalig och kunnat samla alla runt oss. Det vore den fullkomliga lyckan, det finns inget som kan ersätta den. Nu saknas alltid en, den platsen är tom, där är ett stort hål. Att mista ett barn är som att bli slagen till marken gång på gång, misshandlad av livet. De flesta av oss reser sig upp igen, trots ymnigt blödande sår och en sargad själ.
Är det så att vi känner vårt ansvar och kärleken för dem vi har kvar, som gör att vi fortsätter vår väg genom allt det som gör så ont, för att inte göra dem mera illa, för vi älskar ju dem lika mycket. Att dela livet med dem som är oss så kära, våra barn och barnbarn och/eller en partner så länge vi får.