546. Midsommarafton 2004-2011

Denna midsommarafton känns det ohyggligt svårt, av någon anledning så dyker tankarna upp på den första midsommaren efter min dotters bortgång, i livet efter. Det hade bara gått drygt en månad och jag mådde fruktansvärt dåligt men ställde ändå upp för min mor som ville fira den hos mina systrar med respektive och deras sommarställen. Det var en fullkomligt vidrig midsommar.
Varför jag över huvud taget stannade där vet jag inte men jag var helt nedbruten och hade ingen kraft att säga ifrån, ingen frågade hur jag mådde, ingen brydde sig om annat än festa och ha roligt. Jag var helt instängd i min bubbla och kunde inte tänka utan bara följde med. Jag drack inte sprit och jag körde bil. Jag dricker inget med alkohol numera det är många,många år sedan nu, för tänk om jag behöver bilen akut.
Jag mår dåligt idag av bara tanken på hur det var, det knyter sig i magen och jag kryper ihop av smärtan jag känner. Jag inser att jag aldrig kan bli densamma att jag måste leva med de hemska minnena och att falla gång på gång när minnena dyker upp i mitt huvud, jag måste pressa tillbaka dem hårt, hårt för de framkallar ångesten och en känslomässig storm. Man får ju inte visa att man är känslomänniska, man skall vara stark och det är inte jag men stark nog att överleva när det är som svartast och det gör som mest ont. Det finns ingen som kan hjälpa mig med mina känslor, de försvinner inte på kommando. Jag måste vara behärskad inför andra om än hjärtat gråter. Vem kan bättre förstå än föräldrar/mammor som mist sitt barn. Det är där jag får söka mitt stöd, där får jag vara svag, där får jag prata om hur jag mår, de förstår.
Jag är så trött, så trött, fysiskt och psykiskt och aldrig får jag känna mig utsövd för sömnen är orolig och jag vaknar ofta. Tänk att få sova en HEL natt utan att vakna flera gånger.

Ja, inte var det här någon munter beskrivning av min midsommar, men den är ärlig och sann.