12. Hur mår min kropp då?

Ja, finns bara ett svar "dåligt".
Sensommaren 2003 började jag få fjärils fladder i bröstet förstod så småningom att nåt var fel.
Tog kontakt med läkare och fick besked att jag hade alldeles för högt blodtryck och att min sköldkörtel mådde dåligt, låg för lågt. Efter diverse prov av olika mediciner så blev det något bättre, men allt efter tiden gick fick jag ännu mera ångest och jag blev darrig och förlorade vikt.
Blodtrycket ville inte bli bättre och ångesten steg så jag blev sjukskriven från november 2003 och för att jag skulle kunna ta hand om min sjuka dotter.
Samma höst bodde min mor hos mig i 8 veckor för de skulle göra rördragningar, stambyte, i den lägenhet hon bor. Men det var inga problem, det gick bra.

Men aldrig att jag skulle överge min dotter om jag så skall stupa själv, allt måste bli rätt. All tid var hennes, all min kraft var hennes.Talade ständigt om hur mycket jag älskade henne, jag älskar dig också mamma, sa hon. Mitt hjärta brister, för att aldrig bli helt igen.
De andra då, jo, jag älskar alla mina barn och barnbarn de har alla var sin bit i mitt hjärta. Alltid.

Det är en svår tuff tid för Carolas dotter, allt kretsar runt hennes mor och hon är bara ett barn som från att ha haft en frisk och aktiv mamma har Carola inte kraften att ens stå på sina ben alla dagar men dottern har alltid kommit i första hand för Carola.
Inget barn skall behöva vara med och se hur mamman blir sämre och sämre i så unga år, allt förändras.

11. 2004 På sjukhuset Carolas fråga till läkaren

Efter nyåret och lunginflammation och under en behandl.några månader senare sa Carola att hon ville blir frisk eller åtminstonde starkare, sa läkaren till min dotter, att hon var mycket sjuk. Jag satt där med henne hörde allt. Då frågade Carola om hon nu inte blev frisk vad händer då? Om hon kunde kvävas av vatten i lungorna. Läkaren sa, att endera kvävs el drunknar du eller så får du ett propp i hjärtat eller hjärtat orkar inte mer.

Käre gode gud, jag satt bredvid och hörde allt, de var fruktansvärt, min dotter sa inget. Sedan ville hon aldrig höra mer, hon ville inte veta mer. Men vad tänkte hon, vad kände hon. Det får jag aldrig veta för hon pratade aldrig om den möjligheten, hon såg ändå framåt, men det syntes i hennes ögon.Hon pratade aldrig om detta igen. Inte med någon av oss.

Att höra detta, min gud....hur hårt är inte det för henne .. kan knappt skriva om det, får svårt att andas, de är alltför hemskt att minnas men finns ständigt där i mina tankar. Allt kommer tillbaka i fragmentbitar, minnen som jag är tvungen att skriva ner, gode gud så ont det gör..att höra...att minnas...att se..men det finns ingen annan väg.. jag måste få det ut mig och ner det i skrift.

Carola, Carola hur kände du, du sa aldrig något mer om det här, du fortsatte att planera, du kämpade vidare....efter detta också, ända tills...din kropp sa ifrån. Du ville leva.
Du pratade aldrig med mig om möjliheten om att du inte skulle få leva, du sa aldrig ett ord till mig om att du inte skulle klara det här utan att du skulle kämpa. Om du pratade med någon annan det vet jag inte för ingen sa nåt till mig. Och vem pratade med Carolas dotter om allt, till mig sa hon alltid att det här sköter jag själv med min dotter, det är jag som pratar med henne om det är nåt.

10. Hemma igen

Efter nån vecka var hon så pass bra att hon kunde åka hem men med ambulans för hon var så mager och slut. Kunde bara gå korta bitar, hemma fick syrgas installerad med en slang som räckte ända ut och även bärbara tuber. Hennes syster kom hem igen och tog hand om henne i en vecka för att avlasta mig lite och få rå om sin syster, först nu började nog hennes syster förstå att det var allvar. Ingen av oss ville ju släppa tanken på att det ändå skulle gå bra.

Jag och min ex. bestämde tid hos läkaren för samtal i jan. 2004 och frågade hur det verkligen stod till.

Läkaren sa, hon är mycket, mycket sjuk och det finns inte mycket att göra, bara försöka hålla tillbaka, vi frågade hur lång tid hon hade men han svarade, det kan jag inte säga, för det kan gå fort, det kan gå år, men 70 blir hon aldrig. Väldigt konstigt svarat. När vi berättade att hon planerade framåt hela tiden och hade planerat till augusti, blev han väldigt förvånad, men det var ju bra. Han berättade också att till nyår så hade de trott hon inte skulle klara sig men att hon svarat på behandlingen mot lunginflammation.

Vi var in till vår dotter efteråt och hon berättade att läkaren sagt detta om nyår till henne och att hon inte varit medveten själv om att det varit så nära trots att hon hade haft en upplevelse om att hon svävade ovanför sängen och såg sig själv ligga där, men hon klarade det den gången. Hon fick 4 mån till.