Märkligt väder denna sommar juli månad, varmt men väldigt fuktig luft, kvävande och blåsigt. Dimman väller in på kvällen och morgonen varje dag. Jag måste säga jag mår inte alls bra av detta väder, sol värme är ok och även en aning fukt men inte detta. Känns som jag inte får tillräckligt med syre och min astma blommar för fullt. Har dessutom väldigt svårt att sova. Blir inte mer än högst 2 timmar per natt eller rättare sagt mot morgonsidan, ibland blir det mer än ett och halvt dygn vakentid. Det sliter hårt och känns inte bra alls, blir luddig i huvudet och orkar inte göra något, får huvudvärk också. Gnäll, gnäll, ja, men hur skall jag komma ur detta tillstånd, blir så hemskt deprimerad, lätt till tårar eftersom jag dessutom tänker för mycket, saknaden är djup och smärtsam nu, vill ha alla mina barn kvar här. Varför fick jag inte det. Kastas tillbaka till min dotters sista dagar och sista timmar här med oss. Förstår inte nånting numera.
Barnbarnen, som jag är farmor till mår bra, de är en energi källa. Lille minstingen som föddes i juni växer, han blir rundare och följer med blicken, jag ser att han tittar på sin storasyster som är 3 och halvt år. Mina godingar, vilken tur jag har dem, vilken tur jag har alla 5 barnbarnen, de är min rikedom nu. Men vemodet finns alltid där, hon som inte fick träffa sina brorsbarn, hon som alltid saknas men som jag tror ändå är närvarande fast vi inte kan se henne.
Jag kan höra hennes röst när jag stannar upp och lyssnar, jag kan se henne inom mej och det gör så ont, så ont.
Den allra yngste i barnbarns skaran, 14 dagar gammal, en liten kille som jag är farmor till.
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
