616. Det är upprörande

Jag läste detta i facebook idag och känner att jag vill dela med mig, jag skäms över hur vårt land börjar falla isär på olika områden, hur hårt så få måste arbeta, där många fler behövs, tills de inte orkar längre och ändå görs inget från våra styrandes sida, pengar, pengar, det är det enda de tänker på. Jag ryser ända in i själen, inte får detta våra unga att vilja utbilda sig och hitta ett meningsfullt jobb, ett meningsfullt liv, de blir bara allt svårare för dem. De tappar allt förtroende till livet, hittar inte meningen.

Så här stod det i fb:
"16 januari 2009, en av mina lyckligaste dagar. Dagen då jag tog examen…legitimerad sjuksköterska. Wow det lät stort! Ett mål som var uppfyllt.


Jag var redo att ge mig ut i arbetslivet, arbeta med det jag alltid hade drömt om. Få hjälpa, tr...östa, lindra, göra något fint för någon annan. Jag var full av energi, jag skulle äntligen få hjälpa andra! Jag skulle äntligen få göra något livsviktigt, kanske till och med rädda någons liv!!! Full av energi och förväntningar kastade jag mig in i arbetslivet med ett leende på läpparna. Jag skulle känna mig nyttig, behövd, jag skulle göra en rejäl insats…

Det första året var tufft. Det ÄR tufft att vara nybliven sjuksköterska, speciellt på en kirurgavdelning där det går i 150. Men jag hade underbara kollegor, både sjuksköterskor och undersköterskor som lotsade mig igenom det där första stressiga o skrämmande året.

Idag…efter att ha jobbat i nästan 4,5 år på en Kirurgavdelning i Lund är det inte ofta jag känner mig full av energi eller nyttig. Det är inte ofta jag kommer hem från jobb med ett leende på läpparna och känner att ”idag gjorde jag ett bra jobb!!!!!!”.

Överbeläggningar, besparingar, ledsna kollegor, kollegor som går in i väggen, canceroperationer som får strykas, STRESS!!!!! Det är hemskt att känna att man inte hinner med det man ska göra! Att man måste prioritera och då handlar det inte om vad jag ska börja med att göra utan vad är viktigast att jag gör just nu och vad jag blir tvungen att hoppa över eftersom jag inte hinner.

Det är hemskt att inte hinna med sina patienter, att känna att klockan rinner iväg när anhöriga behöver prata av sig. Det är hemskt att inte ha tid att lyssna, trösta. Det är hemskt att känna sig maktlös, otillräcklig. Det är hemskt att se sina kollegor ledsna, att se fler och fler sjukskriva sig. Det är hemskt att inte hinna äta lunch. Det är hemskt att avsluta sitt arbetspass och komma på sig själv med att inte ha varit och kissat på hela dagen. Det är hemskt att ha ont i magen när man går till sitt arbete.
För några veckor sen hade jag tillsammans med min undersköterska ansvaret över 7 patienter, många av dem nyopererade. Cancer. Vår mest stabila patient var en liten dam som bara låg och väntade på döden, cancern hade spritt sig. Det gick inte att operera. Den här lilla damen, som inte krävde något annat än smärtstillande, som inte beklagade sig eller begärde något av oss låg i en fyrsal eftersom alla enkelsalarna var upptagna. Den här lilla döende damen som låg och väntade på en plats på hospice var vår mest STABILA PATIENT. Det var den patienten som krävde minst av oss vårdpersonal, det var den patienten som fysiskt krävde minst av oss personal. Vår döende patient, vår mest stabila patient var den jag fick prioritera bort under mitt arbetspass. Jag tittade till henne flera gånger under mitt arbetspass, men det var allt jag hann med. Det är sådana här situationer som lite i taget tar knäcken på mig, som bryter ner mig. Den lilla damen…

Alla ni politiker som sitter och tar all dessa usla beslut, hur tror ni vi känner oss under sådana här omständigheter?!!!!! Hur tror ni vi kan göra ett bra arbete som vårdpersonal under sådana här omständigheter?!!!!!!!!! Ni bryter ner oss lite i taget, knäcker oss fullständigt. Vad är det ni sysslar med? Vad är det ni väntar på? GÖR NÅGOT INNAN DET ÄR ALLDELES FÖR SENT!!!!!!!!!!!

Det är absurt att vi som ska vårda andra, vi som ska trösta, lindra och hjälpa andra själv mår så dåligt. Hur ska vi kunna hjälpa andra när vi själv mår dåligt?

Den där tjejen som för 4 år sedan började arbeta som sjuksköterska med ett leende på läpparna, full av energi, den där tjejen finns idag inte längre. Idag känner sig den där tjejen trött och besviken…OTILLRÄCKLIG…arg!!!!!!!!

Den där lilla damen…hon hann inte komma till hospice pga platsbrist. Den där lilla damen dog hos oss på avdelningen.
/En uppgiven sjuksköterska."

(Inskickat till facebook sidan Stöd våra sjuksköterskors  i dag. 14 maj 2013 Tack för att du ville dela med dig!)
.