19. Farväl mitt hjärta. Var finns du nu?

Efter 2 år och 4 mån. kamp,lämnade hon oss, en 16 årig dotter , mig och syskon och många fler.
Detta barn (hennes dotter) fick en gåva, nämligen, hon sa till sin mor " Jag älskar dig mamma" och fick till svar, "jag älskar dig också" från Carola, det är deras sista ord till varandra kärleksord, det är inte alla som får tillfälle till det och jag är tacksam för det. Dottern är hennes största kärlek, de stod varandra mycket nära . Jag står nära mina 3 barn, den jag förlorat till en annan värld och de 2 barn jag har kvar på jorden. De är alla 3 en bit av mig. Jag förblir mamma till mina 3 barn alltid.

Min äldsta dotters kärlekshandling för sin syster var att hon ville tvätta sin systers kropp och klä henne. Det gjorde hon, så starkt och modigt och så vackert gjort av henne, det värmer mig i djupet av mitt hjärtat.

Min son som befann sig i USA hann inte hem innan hon gick bort, där satt han i ett plan med vetskapen om att hans syster var på väg bort från oss. Man kan bara gissa hans tankar, skulle han hinna. När han kom gick de två syskonen tillsammans in och tog farväl av sin syster.
Själv gick jag gång på gång in till henne, pratade, smekte hennes hår, kysste hela hennes ansikte och lovade göra det bästa jag kunde för hennes dotter, mitt barnbarn. Alltid finnas där för henne när hon behöver mig.
Jag bara grät och sprang runt, i ett förlamande tomrum, irrande, oförstående.
Många vänner och släkt kom och tog farväl, men jag ville inte alls lämna henne där ensam, jag hade ju lovat, det kändes som jag svek henne när vi efter 4 timmar måste gå. Då förlorade jag också den kroppsliga person som var hon, den som var synlig för ögat. Det går inte beskriva med ord de känslorna.

Nu upprepar jag mig igen, det vet jag men det är så det blir.
Kl. 08,23 torsdag 6 maj 2004 fann hon sin plats, som jag hoppas och tror sitt paradis, där smärtan är borta och glädje och ro finns. Jag fanns där hela tiden och jag såg när hon lämnade oss. Det blev så tomt, så tyst, så overkligt, hon bara försvann och jag letar efter henne varje dag, för hon måste ju finnas nånstans.
Jag hade så svårt att lämna henne där, för jag hade ju lovat att vara med henne.
Jag har en del minnesluckor från allt detta, den vilda förtvivlan man har men ändå hoppet om att hon skulle återvända, fast jag vet att de inte är möjligt. Jag hamnade i en glasbubbla där tid och rum försvann, där fanns bara en oändlig smärta och vilsenhet för jag visste ju inte var hon fanns. Jag kan inte sova, inte äta, vandrar hela nätterna fram och åter och bara gråter och ropar efter henne. Dörren är stängd, jag kan inte ta mig ut från det rum där allt hände och där befinner jag mig över ett år innan jag kunde öppna dörren lite på glänt. Hur skulle jag orka, vad skulle jag göra av mig själv, jag ville inte leva mera, inte utan min dotter. Tankarna fanns på att hoppa från balkongen där jag stod, natt efter natt och tittade upp mot himlen. Men det kunde jag inte göra för mina barn och barnbarns skull, inte göra dem mer illa, de lider ju också. En av dem har ju förlorat sin älskade mor. Så fel , så fel hon behöver ju sin mor, mer än nåt annat.