Den dagen vi åker till kyrkogården, minns och tänder ljus för våra saknade anhöriga. Naturligtvis minns vi dem alla andra dagar på året också och tänder ljus hemma men detta tycks blivit en tradition sedan många år tillbaka åtminstonde här i Sverige. Jag vet ju inte hur det är i andra länder. Jag tänder ljus varje dag här hemma för min dotter framför hennes porträtt.
Fredag 2 november Allhelgona afton åkte jag till kyrkogården och tände ljusen på min dotters viloplats, där kom en strid ström av folk som gick till sina saknade anhörigas gravar för att sätta krans eller smycka på annat sätt och framför allt tända sina ljus.
Det lyser så vackert i skymningen och mörkret av alla dessa mängder av ljus där på kyrkogården men det är ändå så tragiskt för så många unga har gått alldeles för tidigt av olika orsaker, de som inte fick leva sitt liv fullt ut till sin ålderdom på grund av sjukdom, olycka eller annat. De som inte ens fick mer än några år här på jorden eller ens timmar. Sorgligt är det och svårt förstå varför. Så många sörjande som finns på samma ställe en sådan här dag, även på lördag den 3 november Alla helgons dag , som är den rätta dagen, då håller kyrkorna öppet hus för dem som vill.
Idag 3 November har jag inte varit dit eftersom jag var igår utan idag är det helt och hållet Carolas dotters dag om hon vill. Kanske kommer någon annan dit också.
Så här såg det ut 31 oktober, snön hade fallit några dagar tidigare. Jag satte dit min krans.
Så här blev det Allhelgona afton 2 nov. när jag tänt mina ljus
bara jag hade varit där då vid 15.30 tiden
Jag vet det finns de som tycker det är olämpligt att fota sina gravar men det tycker inte jag, de som inte vill titta får hoppa över. På denna sida är det jag som bestämmer, visst är det tragiskt att det över huvud taget skall finnas en sten på en kyrkogård med min dotters namn på och visst är det tragiskt att så många andra också har en sten där men så är livet, vi hamnar alla där en gång, många alldeles för tidigt, en del föredrar minneslundar eller asklundar mm. Jag önskar ju med hela mitt hjärta att ingen skulle behöva begrava sitt barn, för det blir så fel, så fel och det är bland det värsta som kan hända en förälder. En smärta som är så stor att det inte finns ord att beskriva den och den smärtan syns inte heller utanpå den bär man alltid med sig varje dag livet ut. Tyvärr sätter den sina spår även på kroppen med olika följder som tex. sköldkörtel, blodtryck och flera andra problem. Det är mycket vanligare än man kan ana, det sliter hårt både fysiskt och psykiskt.
Sorg är inte dödlig i sig men den kan ha oanade följder.
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
