518. Del 2

Från den tiden vi bodde i Gulsele kommer jag ihåg att det fanns en slaktare, el likn som kom med sin bil unjefär 1 ggn i veckan och sålde köttvaror till oss boende på gatan, vi hade på den tiden en hund som var
helt otrolig, hon tyckte väldigt mycket om barn och när slaktarbilen kom satte hon sig vacker en bit ifrån och sprang inte runt och tiggde som de andra hundarna och naturligtvis fick hon alltid en godbit av mannen.
Dessutom tyckte den hunden väldigt mycket om att sitta och bli skjutsad i barnvagn, på sparkstötting och i bil t.o.m åkte hon med hästskjutsen som kom med ved, så klart på  sätet bredvid kusken. Hon hälsade också på arbetarna på bygget för att få en godbit, de berättade att "skorpen dög inte utan det skulle vara kråsa" vilket jag uppfattat som ord för kakor och sedan bar det iväg hem igen.
Hon ,hunden, mötte alltid min far när han kom hem från jobbet och då skulle hon sitta i framsätet i bilen den lilla biten från vägen och hem till vår bostad. Hon lekte med barnen på gatan hela dagarna och var allas gullegris.
Det var en liten blandras hund mycket klok.

Denna bild är från Kilforsen och anläggar bostäderna där det fanns de som hade sina egna små stugor som de satte upp på platser reserverade för dem. Kilforsen var ju den första platsen vi flyttade till när pappa började som anläggare.

Skolan i Kilforsen på den tiden idag finns inga spår alls av det samhälle som byggdes upp av anlägget. Jag har varit dit en gång men det var helt olikt en plats av ödemark bara. Gulsele däremot finns kvar men så klart spåren efter anläggar bostäder o dyl finns inte kvar.

Så här kunde det se ut när husblocken kom upp på gatan, de här bilderna är dock från Messaure men det var samma princip. Anlägget byggde upp dessa som bostäder till familjer och andra baracker för ensamstående. Vi saknade inget utan hade el vatten badrum och andra bekvämligheter som tvättstuga osv och tillgång till läkare på plats.

Korten är från lucia som vi hade 1955, luciatåget skedde i ett eget hus för allmänna samlingar. Vi var några barn som fick för oss att spela lite teater, mycket enkelt första ggn med endast golv och ett pingisbord som scen men tydligen uppskattades det så de byggde en riktig scen där sedan som man kan se lite av på lucia kortet. Vi anläggarbarn hade ganska stor frihet att göra vad vi ville, fast naturligtvis fanns det gränser hos oss också. Men vi märkte att många av våra bofasta skolkamrater som kom från lantgårdar hade sysslor att sköta där hemma. Vi umgicks ju mest med våra egna men fick också vänner bland de bofasta. Efter några år på en plats splittrades så anläggarna och vi åkte vidare till andra platser så kontakt med klasskamrater var det svårt att hålla. Men ibland mötte vi anläggarbarn varandra igen på ett annat bygge. Det var naturligt för oss att bo några år på en plats och sedan flytta igen.  Mor o far bodde i Sollefteå ett tag och så slutligen hamnade vi i Sundsvallstrakten 1963 för de ville bosätta sig för gott och vi 4 syskon bor nu idag bara några km från varandra efter några års boende på olika platser var och en av oss . Tack vare vi nu bor här alla  kan vi hjälpa mor på gamla dar som är rätt så pigg ännu. Under 60-talet bildade vi syskon egna familjer. Min far gick bort -97 vid 86 års ålder men min mor lever och skall fylla 90 år detta år 2011. Avslutar berättelsen för idag och fortsätter en annan dag.