143. Hur klarar man förlusten av sitt barn

Det finns av någon anledning både en styrka och en svaghet hos oss.

Styrkan är väl tanken på den kamp och styrka min dotter hade och att jag också måste kämpa mig vidare för hon skulle aldrig acceptera att jag bara lägger av allt.
Hon kämpade, gav aldrig upp, det var hennes kropp som svek.

Svagheten är att jag bara kan stå där och helt hjälplöst se plågan och att livet sakta rinner ut och att inte kunna byta plats eller överhuvud taget göra något för att förhindra det som sker.

Styrkan är att jag måste leva vidare för de barn jag har kvar och mina barnbarn, jag kan inte göra dem mer illa, de går ju också igenom sin sorg och saknad. Hon är min dotter, hon är en syster och hon är en mor till sitt enda barn som hon måste lämna hur ont det måste gjort i henne och hon måste gå helt ensam. Påfrestningarna är enorma i familjen när något sånt här händer, därför att vi alla har olika psyken och är olika öppna till vårt sätt.

Svagheten är att alltid leva med rädslan, ångesten för att något skall hända dem jag har kvar, att alltid vara orolig för allt.

Kampen pågår varje dag för att orka, vilja leva med denna hemska förlust och alla dessa bilder man har av sjukdomstiden, att komma tillbaka till de fina, bra minnen som finns i rika mått men som blivit undanträngda av de svåra.

Allt har sin tid, min tid.
Det gäller att ha och få vänner som förstår, lyssnar och i synnerhet de som vet och inte bara tror sig veta.
De finns en styrka i att vi som varit med om att förlorat vårt barn kan prata om det och vi vet vad den andre menar och känner.

Vår historia skiljer sig kanske på många olika sätt men sorgen, saknaden, tårarna och smärtan är densamma.

Det finns för alltid en plats i mitt hjärta där min dotter lever och det finns ett stort hål som ingen kan fylla, hoppet och tron finns om att vi alla skall mötas igen en dag, för att aldrig skiljas mer.

Det tar lång tid att ta sig framåt, ett steg i taget,för vägen är stenig och krokig och man ramlar ofta ner i de mörka hålen. Sorgen blir aldrig klar den får vi lära
oss leva med så gott vi kan, var och en.
Bara jag vet hur jag känner.

Saknade går aldrig över, hur skulle det kunna vara möjligt att glömma det barn man fött,fostrat och älskat,man bär det inom sig för alltid. Jag älskar alla min barn de som finns här och hon som måste lämna oss.
Sorg är helt personlig för varje person och i den är man väldigt ensam och i sig själv.

Jag säger inte alltid hela sanningen om hur jag mår för att slippa höra någon säga nåt som ex, du måste gå vidare, jag anser att jag har valt att fortsätta eftersom dagar, månaderna och år har gått sedan jag förlorade min älskade dotter Det är svårt att förstå att det har hänt. Jag vill sörja på mitt sätt, inte ett sätt som andra tycker. Det finns inget fel sätt eller rätt.

Mitt, vårt liv är förändrat för alltid medan andras flyter på som vanligt.