En bok med blanka sidor efter maj 2004
En stol som står tom för alltid
Kan man tänka sig fick lust att rensa mer i min källare. Man kan se skillnaden faktiskt men nu har jag en massa böcker som jag vill bli av med. Tror jag skall åka med dem till Erikshjälpen el liknande men hur jag skall bära mig åt för att bära ut dem i bilen är frågan. Får nog packa i flera små förpackningar för böcker är tyngre än att bära ett däck.
Det bästa var att jag hittade min sons dopklänning som jag trodde var förlorad. Nu har jag tagit vara på den.
Skall ta den med till sonen vid tillfälle, den dopklänningen har hans far också burit en gång.
Jo, det känns, påminner mig om den dag min älskade Carola döptes. Hennes storasyster blev otålig när vi stod där i kyrkan framme hos prästen och sprang iväg ut därifrån så det var bara att springa iväg efter och hämta henne utanför kyrkan som tur är hann hon inte så långt, att hitta en 3 åring på en kyrkogård hade inte blivit så lätt.
Och nu vilar hennes lillasyster på en plats på en kyrkogård men inte där hon döptes för vi flyttade några månader senare hit där jag bor nu . Det gör så hemskt ont och tårarna rinner oavbrutet när dessa minnen dyker upp.
Det går ju inte undvika eftersom saker och platser har sina egna minnen.
Resten av mitt liv skall jag leva med dem. Jag skall dela med mig till mina barn och barnbarn det ger dem en bit av sina föräldrar som små, att känna igen sig själva i en del av detta. I synnerhet hon som förlorat sin mor, hon kan ju inte fråga sin mor. Det är ju bara jag som kan berätta om mina barns barndom och för Carolas dotter. Just nu vill jag svära och rasa ut min sorg och ilska över det liv min dotter aldrig får uppleva med oss. Och min dotterdotters förlust.
Carolas dopdag
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
