86. En kyrkogård, kontakten med andra sörjande

Åkte till kyrkogården före klockan 18.00 och plockade bort vissna blommor och vattnade lite.
Klockan 18.00 började kyrkklockorna ljuda och jag greps nära nog av panik, kändes som jag var tillbaka till den dagen när vi lade min dotter till vila. Tårarna kom och jag ville helst hålla för öronen. Muren jag satt upp när jag går till min dotters plats har rämnat och nu pratar jag och tårarna rinner varje gång jag är där. Jag vill bygga upp den muren igen men nu går det inte mer. Fyra år har den funnits, jag har kunnat förneka att där finns en plats där det finns en sten med min dotters namn. Jag har sett men ändå inte sett hennes namn trots att jag läst vad där står.
Men trots detta vill jag inte tro att detta är verkligheten. Allt är så motsägelsefullt.

Just när jag skall gå därifrån möter jag en annan person och vi började prata, denna person hade mist sin man hastigt för snart ett år sedan. Så mycket vi hade att prata om, vi stod där och pratade närmare en timma. Visade sig så småningom att jag visste vem hon var.

Nog är det konstigt att på en sån plats där kan man möta personer som man pratar med fast de kan vara helt obekanta. Men det är väl så att vi har mycket gemensamt, sorgen efter en nära anhörig. Där är ingen rädd att visa sina känslor och prata om dem. Vi förstår varandra på många sätt även om händelserna är olika.