52. Nog är det konstigt med vissa möten

Detta har hänt efter jag förlorat min dotter.

Nog är det konstigt hur tillfälligheter kan vävas in i ens liv och dessutom är samman kopplat med min förlorade dotter. Då menar jag, att jag av en slump går in på ett ställe för att köpa mig en hamburgare på väg hem. Ett ställe jag aldrig varit in på förr trots att jag arbetat ganska nära men ändå ligger en halvmil från där jag bor. Och på det stället ser jag en rubrik i en tidning om en som förlorat en vän och kommenterar den. Då säger personen som äger stället, är det du som är Carolas mamma? Förvånat svarar jag, ja. Hon säger, ni liknar varandra och sedan, jag och Carola var vänner när jag arbetade på hennes arbetsplats och hon kom hit till mig under sin sjukdomstid.
Ett antal sådana tillfällen har jag upplevt. Vad är det som styr sånt. Idag träffade jag en person utanför en mataffär och som äger en klädaffär här och jag har bara varit in i ett par gånger och det visar sig att hon känner till Carola, Carolas dotter och pappan,min ex.osv. Hon frågar om jag har någon att prata med, för det är viktigt, sa hon. Säger, att då behöver man inte psykoterapeuter o sånt. Säger också, att det är konstigt att folk inte vill lyssna, för de själva inte vill höra och för de mår dåligt. Hon har ju rätt, tyvärr.
Denna person är från ett annat avlägset land. När vi skiljs ger hon mig en kram. Säger du kan komma och prata med mig om du vill.

Hur visste hon allt detta när jag inget sagt och så kopplade ihop oss.Jag har inte sagt mitt namn och jag vet inte hennes. Det är inget stort samhälle men stort nog eftersom jag inte är född här och min bekanskapskrets är begränsad till ett visst antal personer jag umgås med, inte dagligen utan då och då.
För 2 veckor sedan träffade jag 3 personer som jag känner men som jag inte brukar träffa ofta, kan gå år mellan. Mycket av tillfälliga möten sker i klump verkar det som. Men de har alla varit bra möten. De vågar fråga hur jag mår och lyssnar.