17. Och så kom den dagen vi åkte till sjukhuset

En lördag 1 maj, vid 18.00 tiden åkte vi in. Hon i ambulans, hon var helt slut och hade så svårt med andningen.
Jag efter med bil efter till akuten. Hon blev inlagd, jag fanns där hos henne hela tiden. Hennes särbo kom strax innan hon fick åka upp till avd. Han stannade en stund skulle åka väg på arbete flera dagar och frågade om det var ok. Carola sa åk, vi trodde ju alla att efter en lungtömning skulle hon må bättre igen och få komma hem.

Vi pratade lörd.sönd. månd. där på sjukhuset. Måndag var jag med henne till röntgen, hon fick röntgas i sin säng för hon hade ingen ork, och jag fick vänta och följa med upp till salen igen, den dagen hämtades också den sista kullen valpar som alla blev sålda. Min dotter och jag i telefon från sjukhuset, de andra hennes vänner, som hjälpte till där hemma. Tisdag lungtömmning . Just då var jag inte där för jag visste inte när och vilken tid det skulle hända men en vän till Carola var där, jag hade inte sovit och hade en läkartid att passa just den dagen. Men jag åkte givetvis in till henne så fort det gick. Aldrig att jag skulle tillåta att min dotter skulle kvävas eller drunkna av vatten i lungorna, det hade jag lovat mig själv det skulle inte få hända. Det är vad som skulle hända om hon stannat hemma.

Carolas resaMina tankar går ständigt tillbaka till Carolas sista dagar på sjukhuset. Jag kan inte komma ut från rummet och jag funderar ständigt på hur hon kände och tänkte. Visste hon, var hon rädd, plågades hon. Jag vet att hon inte ville vara ensam, inte ville bli lämnad, ensam på sjukhuset, och naturligtvis lovade jag henne det och hon behövde inte vara ensam utan mig (oss) jag höll mitt löfte, hon sa att det kändes som vid nyår 2003-2004 att livet rann ut genom armarna, jag ville inte tro det då, och inte nu heller, nyår hade hon sett sig själv från ovan, där hon låg i sängen på sjukhuset, fick jag veta senare.

Jag vakade dag och natt med undantag när jag var tvungen åka hem och byta kläder på dagen och försöka sova någon timma men då var någon annan där av oss. Det hände 2 ggr.

Hon behövde aldrig vara ensam. Tidigt onsdag morgon kom hennes sambo-särbo.
De sista dygnen sov jag inte, åt inte, drack inte, kände ingen hunger, inte ens törst kände jag, precis som hon. Sista ggn hon åt var måndag och det var bara någon sked.

Onsdag Jag kallade hem hennes storasyster på onsdag förm, hon sa när vi pratade i telefon ”mamma säg att det är en mardröm", jag svarade, ”det är en mardröm” samt min son som var i USA genom sitt jobb. De försökte på alla vis på hans jobb att ordna hemresan så fort det gick, det är 6 timmars skillnad också. Min äldsta dotter kom samma dag vid 17 tiden med flyget.

Jag sa till Carola, att din dotter kommer, men först ville jag tala med min dotterdotter i enrum.

Jag talade om för min dotterdotter att mamma var väldigt dålig, att jag alltid skulle finnas där för henne även om vi skulle råka i luven på varandra. Flickan såg förstod sin mors lidande, någon hade sagt att hon var döende, hon ville ju inte se sin mamma plågas, jag sa, - ”gå in till mamma, säg att du älskar henne”, det vet hon, sa hon, ”säg det ändå”, det gjorde hon. Hon och Carola kramades, flickan sa ”jag älskar dig mamma” och Carola sa ”jag älskar dig också”, till sin dotter. Så fruktansvärt att ta adjö av sin mor för alltid, de som var så hårt sammansvetsade, så väldigt nära varandra. Kärleken mellan en mor och barn är den störst som finns. Så känner jag också för mina barn. Och givetvis till mina barmbarn. Gode Gud, varför skulle det behöva bli så här.

Min son hade 22 tim. restid så han kom inte i tid. Kanske bäst så för honom, jag vet inte, bara en känsla jag har. Han sa att när han reste på fredag såg han hur sjuk hon var när han hälsade på henne den dan och han hade inte packat upp sin väska när han kom fram till USA på lördag. Kände att det var något.
Jag talade om för Carola att storasyster skulle komma och lillebror och hennes dotter och att jag var där och sambon/särbon.
Sambon kom till sjukhuset onsdag morgon kl.07.00, Carolas väninna kom sedan, hon var verkligen ett stöd för mig, jag var hem för att byta kläder men fick återvända för hon var så dålig. Jag fick en panikatack. Sköterskan och Carolas väninna hjälpte mig att andas för jag kunde inte.

Före fem onsdag em kom mina 2 systrar och en systerdotter dit men hon kände inte igen dem för hon kunde inte se. Hon ville hem, sa hon, innan hennes syster kom, jag bad henne vänta till hennes storasyster kom. Hon sa ja. Min äldsta dottern kom vid 17 tiden med flyg. Hennes pappa kom.

Det var förfärligt att se hur hon bröts ned, hela hon tappade kontrollen över sin kropp, hon kunde inte sitta själv och hålla upp sitt huvud eller öppna ögonen och knappt tala, hela kroppen var som en trasdocka, utan styrsel men ändå sån kraft, hon försökte sätt sig upp, gång på gång, ville sitta i fåtöljen, och vi hjälpte henne dit stöttade henne. Hon kämpade emot allt hon orkade. Hon ville hålla glaset själv och dricka men det var inte möjligt hon såg inget, jag vägledde henne och höll min hand under glaset så hon trodde hon höll det själv.

Innan min dotter gick in i koman och inte längre kunde prata så sade hon till sin syster dessa ord."Jag är ute och flyger men jag vet inte var jag skall kliva av". Hon gick in i dvala (onsdag kväll o natt) och vaknade till emellanåt och satte sig upp.