659. Vad gör man nu

För att inte falla för djupt i sin deppiga period så försöker man hitta vägar där tankarna inte vandrar iväg till det mörka utan tillbaka till det ljusa, det som ändå fanns då, de ljusa minnen och de levande minnen man har. Trots allt måste man leva här och nu, några andra val finns inte, för jag har trots allt flera att leva för. Familjen förändras. I mitt fall så kommer snart 2 nya medlemmar till världen. Mina första barnbarnsbarn att glädjas åt.
Sedan har jag precis som så många andra fått vänner i www. vänner som vet och upplevt de jag upplever både att förlora sitt barn och sjukdom. Det är faktiskt värdefullt att få veta att de finns flera som också mår som jag i sin saknad och smärta, för tiden läker inga sår, men tiden hjälper oss att finna sig i att så här blev livet, så här blir fortsättningen av mitt liv, inget man glömmer, det vore ju befängt att tro att man någonsin skulle glömma sitt eget barn.
Sedan det här med Kol, där får man också mycket värdefull information av vänner som själva har Kol i olika stadier, det som skrivs av läkare eller forskare är bara en bråkdel av vad som är verklighet. Både medicinskt och hur och vad man klarar. Det är ju inte en sjukdom som varit särskilt känd, i alla fall för allmänheten, jag själv visste inget för några år sedan. Det är en dödlig sjukdom men det går att leva med den i flera år men den är också väldigt oförutseende och tar väldigt mycket energi o kraft. Alla är olika, alla mår inte lika bra eller dåligt i de nivåer man är i. Det finns 4 nivåer står det i info. Jag har nivå 3 och jag mår ganska bra men många andra kan må väldigt dåligt. Man får finna sig i att ta det lite lugnare, få folk att förstå jag är inte lika stark som förr eller som andra i min ålder, vissa dagar är väldigt jobbiga, tröttheten och väderleken kan vara och är ett problem och vila är ett måste. Men det finns dagar då man orkar mycket och då gör man allt man kan, trots man vet att nästa dag kanske jag inte orkar upp ur sängen utan bara vill sova. Man de är oerhört starka personer som lever och gör mycket men det måste bli på deras egna villkor och ork. I vår grupp kan vi prata om de jobbiga, det svåra, de hinder som finns, de oförstående andra och i sjukvården. Dagar då man går med en stor sten på bröstet och måste verkligen jobba för att få luft och syre. Säg aldrig ni får skylla er själva för ingen visste om detta på den tiden jag började röka, visste inte ens det var farligt på nåt vis alls. Sedan kom varningar men som vanligt som med annat också, de händer inte mej, liksom olyckor det händer inte mej, intalar man sig. Många kan inte ens erkänna att de kanske har Kol de vägrar helt enkelt att kontrollera sig.
Det var inte svårt att sluta röka den dagen jag fick beskedet och jag är trots allt ganska bra och jag är inte ung utan över 70, finns så många som är från 40 och uppöver, även under 40. Finns de som inte ens har rökt men ändå fått Kol.

Nu nåt trevligare. Jag roar mig med att pyssla tar tillvara tomma champoo flaskor av plast och gör fjärilar och små blommor av dem. Dem behöver man inte ens måla de finns ju i olika färger.

Så här kan dom bli några knappar lite klister stark tråd och så mall för att klippa ut blommor från ex champoo flaskor går ju bra med andra också förstås.

Sedan har jag roat mig lite med att gör lite olika fotobilder finns ju program som är fulla av olika möjligheter.

 Originalbild ovan

Jaa så kan man också roa sig.

PS. Lite växlande väder idag, hörde nyss det låter som om åskan mullrar. Dags att avsluta för idag. Ta hand om er och varandra. Livet är skört och världen är ett enda kaos. Varför? Vad händer? Usch nu brakar åskan blir nog ett rejält åskväder tror jag.

658. Nu är det snart höst igen...

Sommaren går fort förbi, vi här fick sommaren i augusti månad i år många soliga dagar, värmen har hållit sig på omkring +20- 25 gr så den var inte som i fjol. Söderöver i Sverige har det varit varmare än här i mitten Sverige.
En jobbig sommar trots jag mått rätt bra i min Kol, men fick Kristallsjukan och då snurrar allt som en karusell och jag blir så illamående att jag måste kräkas flera gånger under natten. Kan inte stå på benen. En natt och en dag varade det, en av de värre gångerna. Ok det gick över men så fick jag istället ryggskott och det varade i över en vecka innan de värsta var över. Då gäller det att försöka röra sig inte ligga stilla så det gör jag och dessutom lite försiktiga stretch rörelser. Även nu påverkar det benen. Jag har haft känningar i ryggen hela sommaren före ryggskotts anfallet och jag har fortfarande känningar.
Sedan har vi det där med mediciner som man tar för sin sjukdom Kol. Finns en som heter Spiriva och den är nog bra men oj så benen sväller och så torr huden blir att man fjällar hela tiden går inte att smörja bort med krämer. Jag gjorde en egen koll, tog helt enkelt och slutade ta Spiriva i en vecka och genast blev benen bättre. svullnade inte och huden blev normal. ingen torr hud. Och Inte blev jag sämre i andningen men jag blev så otroligt trött, ville bara sova hela dagarna hade svårt komma upp. Så började jag igen med Spiriva och benen svullnar igen men nu efter en vecka så har jag inte fått så torr hud, vi får se hur det utvecklas. Inte lika trött. Måste nog prata med en läkare om att få någon annan medicin som inte har så stora biverkningar.
I övrigt så händer inte mer än det vanligt. Gravstenen har kommit på plats. Jag trodde inte att det skulle påveka mig så mycket som det gjorde, att se bådas namn där men det gjorde det.
Känner att jag faller tillbaka till den svåra tiden, då jag miste min dotter, blir så depremerad vill inget.
Men det finns inget man kan göra för att ändra den situation som är nu och för alltid. Hjärtat gråter och saknar varje dag.

Här vilar min dotter Carola och hennes sambo Christer. Båda alldeles för tidigt. En dotter har de tillsammans, mitt barnbarn, som blev utan båda sina föräldrar i förtid. Det är en väldigt stor sorg för henne och för mig o övriga i familjen.

Okänd författare