70. Lite om att överleva

Som liten var jag mycket sjuk. Jag hade allergi och astma. Allergisk mot en del mat, frukt, allergisk mot en del pälsdjur, hösnuva tålde inte vissa dofter och blommor. Och inte att överanstränga mig som att springa. Men så klart gör man det ändå, det är svårt för barn att vara stilla och mina valmöjligheter var inte så stora eftersom vi bodde långt ut på landet genom min fars arbete. Och vi reste från plats till plats där kraftverksbyggen fanns.
På den tiden fanns inga mediciner till hjälp i alla fall fick jag aldrig någon från nån läkare.Och förståelsen för mat allergi var väldigt liten om någon alls.Ofta fick jag sitta där och titta på när andra åt bullar kakor och en del mat, det bjöds inte på nåt annat för min skull när vi var borta på besök el.kalas inte ens en smörgås.
Astma attackerna var svåra och mina föräldrar kunde bara sitta där och se på. Hur jag överlevde vet jag inte men det har jag gjort och så på allt detta bara för att mista och överleva ett av mina egna barn.

Med åren kunde jag handskas bättre med min astma och allergi genom att undvika det som kunde utlösa sjukdommen men inte alltid har man full kontroll.
Med åren har min allergi blivit bättre, den finns kvar och även astman men nu finns hjälpen.

Mina barn är det bästa som hänt mig. Så enormt stort som det är. När jag fick mitt första barn var jag väldigt ung men vilket underverk det var för mig. Och två till fick jag. Så växer barnen och så kom barnbarnen. Jag var fortarande väldigt ung när jag blev mormor första ggn. Det var stort. Idag har jag 4 barnbarn.

Jag har alltid varit en känslosam person och det har jag fått känna av många gånger, på ett negativt sätt. Det finns de som tror sig ha rätten att klandra och tillrätta visa i tron att det bara är de som har rätt att säga vad som helst utan hänsyn till andras känslor.
Det kallas ofta ärlighet men det finns något som heter hänsyn också och det glöms bort. Ärlighet att alltid framhålla sig själv som den som alltid har rätt, som alltid vet bäst. Inte är det ärlighet.

Inte när det gäller sorg i alla fall. Då behövs förståelse och nån som lyssnar.

De flesta av oss har hört om de som mist någon i sin familj och vi har kännt sympati för dem och varit tacksamma att det inte drabbat oss. Visst många gånger har man blivit omskakad av hemska händelser och undrat, hur de klarat av det. Men aldrig i sin vildaste fantasi kan man förstå tills den dag man själv blir drabbad, då förstår man hur empatisk man än är går det inte att förstå hur hemskt det är.

En katastrof i vårt eget liv och närhet. Något som förändras för alltid något jag måste leva med varje stund och dag i resten av mitt liv.Smärtan, förlusten, tomheten, varken jag, mina barn och barnbarn kan ändra på det, aldrig nånsin.
Jag överlevde min barndom var det för att jag skulle behöva gå igenom detta helvete att mista min dotter. I vilket syfte frågar jag mig. Ja, något svar får jag aldrig på denna sidan av livet.

Men visst det finns alltid de som har det värre, så är det alltid, men min sorg min saknad är personlig den är blandad med -glädjen- över dem jag har kvar som jag är så rädd om och att det skall hända dem något.

Nån som tycker annolunda?