14. En valpkull ett sätt att kämpa för att överleva

I början av Mars 2004 kom den sista kullen valpar 6 st (egentligen 7 men en dog), som min dotter skulle föda upp, med hjälp av oss, mor, far, sambo, dotter och vänner, eftersom hon inte var så stark, vi hade knutit en ring runt henne efter all kaos som blev när hon var så sjuk vid nyårstiden, vi hade alla vår egen uppgift, jag som mamma, laga mat, städa, se till hushållet, köra henne till behandlingarna, vara med henne så mycket som möjligt, nu måste allt bli rätt. Telefon ringde ständigt. Vänner erbjöd sin hjälp, hon fick besök när hon orkade.
Andra handlade, gick ut med hundarna, eldade mm. Och så hjälptes vi åt med valparna.

Men sedan gick det utför igen, hon blev svagare och svagare fick propp i benet, feber, hon åkte in på sjukhus igen några dar, jag var med in på akuten och tills hon fick sängplats det blev rätt sent på kvällen, det visade sig att proppen gått ända upp till ljumskel, fick ta sprutor för proppbildning, kom hem igen fick själv ta sprutorna hemma och hon fick blod omkr.5 ggr hemma för att klara behandlingarna, vid den här tidpunkten hade redan hon fått ASIH=Avancerad sjukvård i hemmet, för att klara behandlingen. Morfin och alvedon och cortison mm.
Men inget hjälpte.

Början-april 2004
Hon blev piggare igen. Vi två, hon och jag tillsammans var och köpte hamburgare.
Vi två tog en promenad i april, hon med syrgastuben med och vi gick mot kyrkogården som hon ville och som ligger i närheten där hon har sitt villa, men inte ända fram. Jag ville inte gå närmare och jag var rädd för att hon skulle anstänga sig för mycket. Nu efter undrar jag varför hon ville det, för hon var inte så stark.
Vi satt ute i solen och drack kaffe början av april, jag byltade på henne kläder.

13. 2004 Glömmer aldrig

En tid efter Carola kommit hem från sjukhuset efter lunginflammationen och hon blivit lite piggare så skulle hon en dag av någon anledning hämta något i bokhyllan som var på nedersta hyllan så hon satte sig ned och skulle kliva upp men kunde inte, hon var för svag och orkeslös. Hon behövde min hjälp. Jag ställde mig på alla fyra, på knä, och hon fick luta sig över min rygg och sakta reste jag mig upp som en hävstång och fick upp henne på fötterna. Käre gud så ont det gjorde att se hur svag hon var och sån vilja hon ändå hade att klara saker. Det är svårt att förklara hur det känns att se sin dotter sån, som en gång var en frisk, glad och aktiv person.
Hennes syster kom hem en vecka för att var med henne, så glad hon blev, för vi berättade inte att hon skulle komma, utan det fick bli en överaskning.

Några veckor efter detta hade hon samlat lite mer krafter för jag lagade maten varje dag så hon skulle äta riktigt för hon hade blivit så mager och tunn och såg ut som hon inte orkade hålla upp kroppen Hon som alltid var så rak i ryggen. Mars- april. Då fick hon ett par veckor då hon mådde riktigt bra och kunde gå ut och till och med körde hon sin dotter med bilen. Det var omkr. slutet mars tror jag. Det är inte så lätt att komma ihåg exakta tidpunkten för allt var så svårt och jag var så rädd. Men för hennes skull försökte jag visa mig stark. Och det kändes som att nu får hon vara så här bra, det går åt rätt håll.