454. Stress och minnen

I går kväll kunde äntligen min mor använda telefon och trygghetslarmet igen. De hade kapat en ledning i huset när de skulle dra in bredband och alla förlorade sina telefoner och många har trygghetslarm och de stod bara och illpep hela tiden fick åka dit i tisdags em och fick tag i telekille som tog bort batteriet för mamma höll på att bli helt hysterisk av pipandet, förståeligt för det var ett hemskt ljus. Men de kunde inte laga kabeln då. Det tog hela onsdag innan de hade dragit ny kabel. Bra telekille han ringde mig och höll mig underrättad för jag gav honom mitt telefonnr. Jag var hos mamma några timmar på tisdag kvällen och morgonen efter för berätta vad som hände och skulle hända. Svårt när man är gammal och hör dåligt och inte riktigt hinner följa med i samtal. En lättnad för oss också att kunna nå henne. Jag erbjöd mamma att ta min mobil men det tycker hon är för krångligt även om min är lätt att använda. Är man så pass gammal är det inte lätt med nymodigheter.

Själv hade jag så ont i min höft att jag knappt kunde gå, det värkte, sved och gjorde så ont att jag haltade, gick som en gammal gumma sa mamma.

Det blev svårt ligga i sängen när jag skulle sova men idag är jag bättre om inte helt bra så börjar det gå över.

Vädret ja, det är grått trist ingen värme och det regnar. Ett riktigt deppar väder. Nu måste vi få lite sol och värme snart, jag blir så instängd och deppig av det här vädret och vill ingenting, inget ovanligt i och för sig men sol värme gör det ändå så mycket lättare och man känner sig friare.
I morgon skall jag in till stan för att göra en rostkyddskontroll på bilen som de erbjuder inom garantin. Lika bra göra den fast bilen är bara 4 år och jag kör ju inte så väldigt mycket eller ens långa sträckor.
Tittade på kort i facebook där en kompis och barndoms vän till Carola är, ser kortet på henne och hennes dotter, de är jämngamla med min Carola och Carolas dotter och har rest en del ihop när barnen var små.
Det svider och gör ont att tänka på att det kommer ju aldrig att ske mera och det får mig till tårar och jag önskar ju så klart att min dotter och dotterdotter hade kunnat resa tillsammans på samma sätt. Jag hoppas Carolas väninna med dotter är rädda om varandra och det de har tillsammans.

Här badar de två vännerna med sina babydöttrar för ett antal år sedan

Kan någon klandra mig för att jag gråter och önskar att livet vore annorlunda för min dotterdotter, för mig  utan min dotter, det finns så mycket som påminner om det vi förlorat för evigt.

Ingen skall tro att jag inte värdesätter dem jag har kvar här för det gör jag i allra högsta grad jag skulle aldrig orkat med om det inte vore för dem, de är mitt allt, min kärlek innefattar dem alla utan förbehåll.