94. Idag är en sån dag, smärtans dag

Idag är en sån dag. Jag ser min dotter gå.

Jag ser min dotter gå, lämna oss för alltid, till en annan värld där jag inte kan nå henne.
Jag ser hur hon rycker till och öppnar sina ögon och tittar rakt på mig, trodde jag. Jag ser och hör när hon drar sina sista andetag och jag skriker rakt ut nej och åh nej. Allt blir tyst.

Jag ser det framför mig igen och igen och smärtan är outhärdlig, gråten, tårarna rinner, det är svårt att andas och det gör så ont, så ont. Varför måste jag förlora min dotter, varför se henne gå längre och längre från oss och bara hjälplös sitta och inte kunna göra nåt för att förhindra det som sker. Det går bara inte att acceptera.

Det är över 4 år nu och smärtan är inte mindre men det har tagit lång, lång tid att må bättre och jag kan glädjas nu åt dem jag har kvar, de är för dem jag lever och ber att jag aldrig mera skall behöva uppleva detta igen och jag kan vara relativt lugn längre tid.Men hon finns alltid med mig i mitt medvetande. Hon följer mig var jag än går eller är.
Skrivet kväll 12 juli 2008