113. I huvudet på en mamma

Bilden symboliserar masken på när vi går ut.

Tankarna går sin egen väg. Så här kan det bli.
Jag tror att om någon mår psykiskt mycket dåligt så är det som att råka ut för en sjukdom, eller en olycka och man ligger där med outhärdliga plågor och skriker av smärta.
För den som mår psykiskt dåligt skriker det i mitt innersta, i mitt huvud men ingen kan höra de skriken.
All denna smärta är outhärdlig och man vill bli befriad från den, ibland kan man få hjälp men ibland hjälper inget.

Om någon vet att jag mår dåligt så vill vi ändå inte tro det är så illa som det är, för vi kan ju inte känna den personligt. Vi kallar på hjälp för vi är hjälplösa åskådare i dessa svåra situationer.
Men det finns ingen eller inget som kan förhindra att jag tar mitt eget liv om jag beslutat mig.
En svårt sjuk som får veta att de inte kan göras mer och de kan inte bota dig bara förlänga livet så länge det går är motsatsen, de vill leva vidare, de hoppas, de pratar oftas inte heller om det, gör man inte det, finns hoppet fortfarande kvar för dem, för anhöriga, men vad som rör sig i deras huvud vet vi inte.
Båda kanske känner att det går bara en väg till befrielse för att slippa all denna hemska smärta, de som vill och kan, gör sitt val, snabbt. Andra kämpar vidare mot det oundvikliga.

Det är vi som blir kvar som måste fortsätta trots den enorma förlust vi blir drabbade av.
Vi kan inte förstå VARFÖR. Det finns så många obesvarade frågor. Varför blev våra barn drabbade av detta. Vad har de gjort för att måsta lida så. Vad har jag gjort för att förtjäna detta. Så går tankarna.
Det går inte att förhindra olyckor, sjukdom, suicide, det händer, vi bär inte skulden men vi tar på oss den. Mot alla ods hoppas vi att det ändå bara är en mardröm.

Jag har många gånger kännt att jag står inte ut längre och haft tankarna att nu avslutar jag det här som gör så ont, jag orkar inte längre.
Funderat på hur jag skall göra, stått och vägt men varit för feg men också tänkt på dem jag har kvar här och den hänsyn jag måste ta till dem. För jag älskar dem också, de lider också.
Så småningom efter mycket lång tid och då talar jag om månader, år förändras jag men tanken fanns där. Sorgen, saknaden går inte över men jag lär mig lite mer, dag för dag. Mitt liv är förändrat för alltid, jag är förändrad. Det syns inte utanpå men det känns inom mig, jag bär det med mig var jag än går eller är.
Jag älskar mina barn, alla, och barnbarn i djupet av mitt hjärta, de ger mig styrkan att kämpa vidare med livet som det blev, för det blev inte som jag ville eller trodde, vi fick inte välja.
Jag hedrar min bortgångna dotter genom att minnas henne som hon var, innan allt hände men det svåra är att arbeta bort det hemska. Jag behöver min tid, mitt sätt att göra det.

Det är helt omöjligt att tänka förnuftets tankar när man är sk nydrabbad för man befinner sig i sin egen verkliga overklighet, en glasbubbla, fjärmad från omvärden, inne i sin egen smärta.

Jag känner som att, det finns ingen som kan vara expert på någon annans känslor.
Bara jag är expert på mina känslor.
Jag kan lyssna på andras berättelser och känna igen. Ja, så känner jag också och så gjorde jag också, få bekräftelse på att jag är inte galen. Det är så här det är.
Det går inte att göra jämförelser, det går inte säga, det är inte bara du som har sorg.Vi är trots allt olika och inget är konstigt med det.

Jag orkar bara med min egen sorg just nu men jag kan känna empati, jag kan gråta med dem och känna för dem som liksom jag förlorat en bit av sig själv, (sitt) mitt barn. Det utesluter inte på något vis sympati för andra hemskheter som händer runt omkring mig och andra.
Det här är bara mina egna funderingar och tankar.Det finns ingen tröst i det här tankarna men det kanske hjälper mig i min bearbetning.

112. Mer värmande ord

Till Minne av min dotter Carola på nätet www.familj.se
Tiden går, och jag känner vissa speciella datum i magen och hjärtat en saknad som gör ont. Ser då sambanden, Allhelgona, julen, den 29: maj etc för alla dessa datum är ständigt återkommande minnen som hon gav. Vi ska ju gå vidare för det vill Carola självklart att vi ska. Men när jag ser dessa bilder så slits jag itu. Att inte få krama och bara ringa till henne - hon gav mig en sådan styrka som hon visste att jag hade, dock inte jag själv. Hon uppmuntrade mig och stod verkligen upp för mig.
Vilken annan kamrat har funnits så nära? Vi delade skolår sedan första klass. Vi var åtskilda några år men hon var alltid densamma. Lugn, trygg och ärlig! Dessutom genomsnäll! Kram Carolas mamma för alla fina bilder som väcker fina minnen hos mig. Jag har gått vidare i min sorg men det finns något som gör ont i mig när jag tänker på henne och känner saknaden. /En väninna till Carola

Tack från Carolas mamma

111. Värmer modershjärtat

Bild på Carola
Jag fick ett så fint mail för någon dag sedan av en nära vän och skolkamrat till Carola som värmer mitt hjärta så. Här är ett utdrag av detta mail som jag fått hennes medgivande att publicera här.

Hon skriver följande:
Jag blir verkligen rörd över din otroligt gulliga dotter som jag saknar så mycket och tänker på hur det var som då, när hon tog dessa kort på mina barn och mej, och att få se bilden på henne gör sååå ont för min saknad är så stor!
Tårarna värker i mitt hjärta. (PS. Det är ett antal år sedan bilderna togs)

Nu är jag så tacksam för din fina omtanke att du delger mig dessa minnen som jag hade glömt.
Tack, tusen tack.

När barnen var så här liten gick jag i en ständig trötthetskänsla och dimma. Var ju ensam med dem alla tre. Men en som gjorde det lite lättare för stunden var Carola när hon erbjöd sig att hämta mig och mina två små (tvillingar) för att vi skulle få komma bort från lägenheten. Vi for hem till henne.
En annan gång var hon barnvakt när jag skulle ner på min mormors begravning. Tufft gjort av henne att ta sig an två pojkar i den busiga åldern. Men de var så snälla, sa hon. Å, det vet jag också.
Ingen annan och det lovar jag har gjort sådant för mig. Din dotter har lämnat så många fina spår i mitt hjärta - önskar jag kunde ge henne en kram, en stoooor varm kram.
Denna vecka har jag jobbat med en tjej som har Colliehundar. Hon berättade att hon tyckte Carola var så himla go´och vi har utbytt minnen -hon påminner lite om Carola i sätt och ändå inte.
Många varma kramar från en som är såå glad över att Carola hade en sån fin mor! Du har fostrat din dotter i kärlekens tecken, det vet jag för jag fick ta del av den.

Tack för de fina orden, du som skrev dem. De betyder så mycket. /Carolas mamma.

110. Forts. på artikel Livet efter

Detta kanske inte är i allas smak men vi får ha vår egen tro och vi ser utifrån våra egna perspektiv men nog vill vi att det är så här det är.
För egen del kan jag intyga att näradödenupplevelsen, att se sig själv ovanifrån existerar, min egen dotter upplevde den. Många vågar eller vill inte berätta vad de upplevt för de tror att ingen tror på dem eller för att skona nära kära och att de fantiserar i synnerhet när det gäller mycket sjuka som känner att de inte kommer att klara sig. Hoppet finns alltid trots allt att det skall gå bra.

Dödsprocessen
De andar som beskrivit livet på andra sidan för oss har ofta sagt att de inte minns någonting av själva dödsprocessen. Efter insomnandet på jorden vaknade de helt enkelt upp igen i andevärlden.
Vi har därför inte, som i de många vittnesbörden om näradödenupplevelser, några ingående skildringar av tunnelfärder, möten med ljusvarelser, återblickar på jordelivet etc. Detta är onekligen synd, eftersom vi då hade kunnat jämföra andarnas och de återupplivade människornas berättelser.

Den minnesbrist som andarna visar beträffande dödsprocessen finner vi emellertid också hos flertalet av de människor som återupplivats efter att ha varit kliniskt döda. Över hälften säger att de inte hade någon näradödenupplevelse alls, och de övriga minns vanligen bara brottstycken av det händelsemönster som forskarna med ledning av tusentals näradödenberättelser har ställt upp.
Och så kan ju också vara fallet med andarna. Orsaken till att de inte gett oss några utförligare skildringar av dödsprocessen skulle alltså kunna vara att det bara är ett fåtal andar som minns hela händelseförloppet, och att de som gör det inte har berättat alltsammans för oss.

Det lilla material vi fått tycks dock stämma bra överens med det vi har om näradödenupplevelser.
Bla sägs i båda materialen att den döde kan betrakta sin avlagda fysiska kropp och att döden medför en känsla av frid och välbefinnande.

Ankomsten till andevärlden
Men hur det nu än förhåller sig med minnena av dödsprocessen, så tycks det vanliga vara att anden vaknar upp i andevärlden utan att omedelbart inse vad som skett. Särskilt är detta fallet när döden kom oväntad. Anden är samma människa som på jorden - bara minus den fysiska kroppen. Och eftersom den eteriska kroppen har samma ålder och utseende som den fysiska hade på jorden, börjar andelivet där jordelivet slutade. Ett treårigt barn som dör inträder i andevärlden som treåring, en vuxen inträder som vuxen, en åldring som åldring. Det finns dock berättelser, enligt vilka åldringar inträder i andevärlden i föryngrad gestalt.

Anden vaknar upp i en ljus och fridfull omgivning - det kan vara i ett hus eller i en vacker trädgård - och den vaknar med en stark känsla av välbefinnande. Vid uppvaknandet är den inte ensam. Det finns alltid någon eller några andra andar närvarande - ofta släktingar eller vänner - som hjälper nykomlingen till rätta. Man talar om för honom var han nu befinner sig, något som inte alltid leder till avsett resultat. Det händer ofta att nykomlingen inte fattar att han är död, utan tror sig vara kvar på jorden. Detta är kanske inte så konstigt, ty den nya världen tycks inte skilja sig alltför mycket från den gamla. Anden finner sig vara klädd i de kläder den senast hade på sig på jorden, och även de mottagande släktingarna kan vara klädda på ett sätt som den känner igen. Den nya världen förefaller också vara lika fast och materiell som den gamla och ser i stort sett likadan ut.

Uppvaknandet kan vara ganska omtumlande, och anden blir ibland förvirrad och behöver
först lite lugn och ro för att finna sig tillrätta. Den blir då omhändertagen på ett lämpligt sätt av andar som har detta till arbetsuppgift. Så kan t ex en person som före sitt frånfälle legat sjuk en längre tid få fortsätta att ligga i en säng i andevärlden tills han känner sig frisk.
Enligt några berättelser finns det regelrätta mottagningsstationer, där nykomlingarna tas om hand och förbereds för andetillvaron. Många andar behöver lång tid - i vissa fall många år - för att förstå och acceptera sin situation. Det finns också sådana som har svårt att fatta att döden inte innebar en total förintelse av dem som individer.

sök: Livet efter detta.eniro.
LIV EFTER DÖDEN från internet- www.canit.se/~glader/ndup.htm Om adressen stämmer idag vet jag inte för det är några år sedan jag hittade detta.

109. Intressanta artiklar jag hittat. Livet efter detta

Ett halvår efter jag förlorat min dotter, fick jag avtalspension från 2005, 2,5 år innan jag uppnått pensionsåldern. Från jobbet skänkte de mig den dator jag hade arbetat med till mig. Ett halvår efter det skaffade jag internet. Där började mitt sökande efter sidor liknande den som kommer här nedan och sidor där jag kunde komma i kontakt med andra föräldrar i samma situation, alltså förlorat barn. Febe kom att bli den jag valde.

Denna artikel sparade jag.

Nära-döden-upplevelser, iakttagelser vid dödsbäddar
Livet efter detta
Grundläggande är människans vägran att acceptera det egna medvetandets utslocknande.

Spiritualismen...
Spiritualismen vill med sin fenomenologi visa att människan som individ inte upphör att existera när hon lämnar jordelivet. Enligt spiritualismen är det bara den fysiska kroppen som dör, resten av människan lever som s.k ande vidare på andra sidan, i det som spiritualisterna kallar andevärlden. Anden har där en subtil kropp av eterisk substans som både invändigt och utvändigt ser likadan ut som den fysiska gjorde under jordelivet, och i den kroppen är det mänskliga jagmedvetandet fortfarande i besittning av sin identitet och alla sina själsförmögenheter. Anden har alltså begär,hyser känslor, tänker, hör samvetets röst, har intuition osv. Den har givetvis också minne, och minns t o m sitt jordeliv. I andevärlden lever anden tills det är tid för den att reinkarnera, dvs födas in på jorden för ett nytt jordeliv. De spiritualister som inte tror på reinkarnation betraktar andevärlden som ett slags förgård till paradiset och det eviga livet där.

Nu finns det inte någon klar och ogenomtränglig gräns mellan vår fysiska värld och andevärlden,ty med sin inre varelse är människan redan under jordelivet förbunden med andevärlden.
Information om denna kan därför föras in i vår värld. Dels kan vi under sömn, i näradödensituationer och vid utanförkroppenresor lämna vår fysiska kropp och besöka andevärlden i icke-fysisk gestalt,dels kan vi i vårt dagvakna medvetandetillstånd få kontakt med andarna. De kan sända oss tankar och ibland t o m tala till oss och visa sig för oss. Många människor har upplevt detta vid ett eller annat tillfälle. Särskilt mottagliga för impulser från andevärlden är de sensitiva personer som kallas medier, förmedlare mellan de två världarna.
Intressant tycker jag eller hur...
Fortsättn. kommer om denna artikel

108.

107. Spelat över video till DVD idag

Idag har jag fortsatt att spela över från videofilmerna jag har till DVD skivor.
Nu har jag en hel massa bilder av min dotter som hon var, inte de som sjukdommen gjorde.
Jag skall prägla in dessa bilder och filmer i mitt minne så jag kan lägga undan de sista åren som blev så smärtsamma under hennes sjukdom.
Jag är så glad, ja, glad att jag har dem, för det är ju så hon är och så vi skall minnas henne. Det är hennes egen dotter som filmat dem, välsigne dem båda.
Saknaden och sorgen över hennes öde glömmer man aldrig men bilderna måste bli de som är från den tid hon var en frisk och glad och vacker tjej. Hon var vacker när hon var sjuk också men fick biverkningar, sitt vackra hår som hon tappade 2 gånger men det växte ut innan hon lämnade oss men inte till den längden hon hade före behandlingarna.

106. En tid efter, tro vad man vill

Tro vad man vill.
2004
Efter jordfästn:
En kväll så tittade jag av någon anledning på min sovrumsdörr och helt plötsligt började handtaget att röra sig snabbt upp och ned flera gånger, detta hände 2 ggr med någon veckas mellanrum. Även denna gång undersökte jag om dörren stod mot något, eller hur lätt det var att röra handtaget, men det var tomrum så inget hade kunnat påverka dörren och handtaget är trögt och går inte att trycka ned så lätt.

Ett år efter 2005.
Datorskärmen o datorn. Den gamla.
Datorn sätts på när jag är i köket fast jag stängt både skärm och dator.

Senare 2005
När jag sitter och skriver så blir det plötsligt som dansande figurer på skärmen ser ut som ett ansikte, först kollar jag om det är damm på skärmen eller om det reflekteras från tvn och putsar glasögonen, blinkar, gnuggar ögonen och kollar allt men de är kvar, försvinner sakta mot vänster och är borta.

2006
Skärmen släcks och tänds
Nu flera dar när jag sitter vid skärmen släcks den och tänds själv.

Är det Carolas sätt att säga att hon finns här nära mig nu? Åh, vad jag önskar att det är så. Varför gör den annars så här, har inte hänt på över ett år nu. Glapp?

Söndag eftermiddag 22 okt.2006
Detta är ingen dröm.

Har inte ens satt på datorn på hela dagen, orkar inte, vill inte, ligger bara på sängen, kollar lite tv.
Helt plötsligt när jag ligger där på sängen så startar skärmen till datorn jag hoppade till, jag har inte varit i närheten av den idag. Fick vara, efter en stund
tänkte jag släcka skärmen men innan jag tryckt på avknappen så stängde den sig själv.

Var och en är salig i sin tro, och jag tror på henne. Ingen kan heller motbevisa det jag upplever.
Jag har skrivit ned allt efter varje händelse och dröm jag haft under de här åren direkt efter för att inte glömma.

105. Tillbaka blickar

Skrivet juli 2007.

Några veckor efter min dotters bortgång satte jag mig ner i soffan, tände ett ljus, satt med korsslagna ben och händerna med handflatan upp och blundade och försökte rensa huvudet från allt och kallade på min dotter, då fick jag se hennes ansikte och jag frågande henne "har du det bra" svaret var "ja" då frågade jag "kommer vi att ses snart" svaret var "kanske" sedan var hon borta. Allt detta skedde i mitt huvud med slutna ögon.
Fantasi ja, kanske men vem vet.

2006
Så nu när det hade gått 2 år, så just i uppvakningsögonblicket en morgon hör jag en röst, även nu i mitt huvud. "Du måste släppa mig, du måste låta mig gå". Just i det
ögonblicket var jag lugn, alldeles lugn.

Men att släppa är inte så lätt och vart är hon på väg?
Och vad menas med att släppa taget? Det går ju inte bara att tro att man kan glömma bort sitt barn det är ju omöjligt. Men sorgen lindras antar jag med tiden.
Dröjer nog ett tag till innan jag kan "släppa taget" har för mycket att bearbeta ännu, efter allt som skedde under hennes sjukdom och bortgång. De gör för ont, är för plågsamt, tanken på hennes plågor,för mig som var med henne hela denna tid i över 2 år. Men så småningom kommer jag väl till det som var bra, de goda glada minnena. Det är en process som jag måste genom och det får ta den tid det tar. Jag strävar hela tiden efter de underbart fina minnen vi delar.

Mycken gråt blir det i min ensamhet, men jag kan glädjas över det jag har kvar här på jorden, mina andra barn o barnbarn.
De sörjer ju också. Hon gav så mycket till så många som den person hon var och fortfarande är, det är min tro.

PS. Kommer mera sedan Sus.

104. Två världar

Kan man leva i två världar. Det liv jag ville ha men inte fick. Det liv som blev och som är både en mardrömsvärld och den vi kallar verklig. Varför, jo, saknade efter min dotter och förståndet som inte vill tro, att hon inte är här mera. Den gör mig så illa.
Det liv som nu är verligt, om det nu är verkligt, den ger mig trots allt mycket glädje över det jag har, de barn som finns här med mig och de barnbarn jag är välsignad med. De finns runt mig varje dag i mina tankar alla dem jag älskar så.
Carola finns också runt mig inom mig men inte synlig, jo, jag kan se henne i mitt inre och jag kan höra henne i mitt inre.
Tiden bara går och går och ändå mår jag inte mycket bättre, annorlunda ja,jag kan skratta, jag kan skämta, jag kan känna men under allt detta finns inte den äkta djupa glädjen som fanns förr. Jag vill känna den igen. Det känns inte som jag längre. Ett skal som visar en mask utåt och en annan när jag är för mig själv.

Det finns en mening med allt sägs det, men jag har inte hört vari den meningen består. Är det i livet efter detta vi får veta.
Visst är det så att vissa dagar är väldigt mörka och andra är rätt drägliga. Men de tär de dåliga dagarna. Visst är det så också att det inte syns utanpå hur man mår inuti. Men kämpar gör jag varje dag för att komma till någon slags ro i själen.
Jag vill se mitt yngsta barnbarn bli stor, hon är 6 mån nu. Jag avgudar alla mina barnbarn liksom mina tre barn, de två jag ser och hon som jag inte kan se här hos oss.
Att överleva sitt sina barn är nog det värsta som kan hända. Min mor har överlevt två av sina barnbarn. Min far slapp uppleva det men han är 10 år äldre än mor och hon är nu ett år äldre än han var när han gick bort 86 år gammal. Jag saknar honom mycket. En snäll man, familjen betydde väldigt mycket för honom.

103. Saknad

102. Tankar, tankar

Tänk om det ändå gick att ringa till våra saknade barn

Mina tankar går som vanligt kring Carola ständigt återupplever jag det hemska, tankar om begravningen som jag tränger bort så fort jag kan, börjar alltid gråta,det känns som jag är där igen, vill inte, vill inte att det är sant, att det blev så här, saknar henne så fruktansvärt mycket. Själen var finns den, själen som är hennes pesonlighet,kroppen är en bekräftelse på att vi syns och finns. Allt detta saknar jag även om kroppen blir tom när vi går bort, ljuset släcks.
Tänker, hur kändes det för henne, att veta att hon måste lämna allt här på jorden och gå ensam mot en okänd värld, hon pratade aldrig om det ville inte,hon hade hoppet in i det sista och ville nog inte vi skulle bli lessna hon orkade inte med att vi blev känslosamma för då tappade hon kontrollen,tårarna rinner, jag måste slå ifrån mig hela tiden,hela jag värker av smärta inför hennes lidande. Det går inte att förstå. Men man kan ju ändå tänka, hur skulle vara att veta att det inte finns någon väg tillbaka, det som blev hennes verklighet och min mardröm.
Jag undrar ibland om jag blivit konstig och jo,jag har förändrats mycket.
Jag accepterar mer och mer att många i min omgivning inte vill prata eller förstå att min sorg den finns alltid med mig genom alla år jag fortsätter mitt liv. Jag har gett upp, jag har ingen lust att höra andra säga, du måste gå vidare, för det har jag gjort de fyra år som gått. Lika bra att ha masken på utåt.

101. Livet är inte lätt

Nu är det några dar sedan jag skrev här. Som jag förut nämnt spelar jag över videofilmer till min dator och vidare till DVD skivor. Det tar lite tid, och många, många minnen finns på dessa videoband. Det tar kraft och är inte utan tårar men även små leenden.

Har också gjort en bildfilm som jag satte musik till, men då blev det så över-väldigande känslosamt så jag föll rakt ner i avgrunden. Jag har så svårt för känslosam musik numera men jag får vänja mig allt eftersom.

I övrigt är det ömsom sol, ömsom regn, snart börjar skolorna och semestrarna är över för många. Hösten knackar på dörren igen.

Jag gör inga stora planeringar numera, mer än dag för dag, det enda som känns meningsfullt är mina barn och barnbarn, livet i sig vet jag inte vad det bär hän eller har för mening. Varför vi lever här och nu.
Vad jag kan fundera på är, lever vi på jorden för att konsumera, skövla, förstöra, bli mera egoistiska,känslokalla inför katastrofer och annat. Vart är vi på väg.
Finns inga svar på denna sida av livet, men hoppas och tror ändå att det skall finnas någon plats i nästa liv där det är lugnt och vacker och smärtfritt. Om det inte gör det, vad skall vi då tro på. Så många unga har ju förlorat tron och orkar inte med den press de hela tiden utsätts för. Studera för att få jobb men ändå finns inga jobb att få inom de område de läst för att kunna förverkliga sina drömmar.
Så många vi är som överlever våra barn, det är helt obegripligt. Så skall det väl ändå inte vara. De som behöver hjälp och söker hjälp oavsett vad, får ingen hjälp.
De skickas hem med piller i en burk. Stackars arma unga och de sjuka, nog måste det bli ett slut på den likgilltighet myndigheter av alla slag visar upp.
Så många sorgliga historier det finns på grund av detta.
Nej nu blir det för sorgligt skall sluta för ikväll. Godnatt ni som ev. läser detta.

100. Etthundrade inlägget

Denna bild har jag tagit

Nu har det varit varm och soligt hela veckan och mer därtill. För varmt att sova riktigt bra trots alla fönster och balkong öppen. Inte har jag haft mycket energi heller att göra nåt.
Idag har det varit grått och små regnskurar och det behövs verkligen, gräsmattorna är torra och bruna.
Första dagen i augusti månad, min äldsta dotter fyller år imorgon. GRATTIS tösen min, från mamma. Inte för att hon läser här men ändå. Svårt att förstå att barnen också blir äldre och barnbarnen.
Jag har putsat köksfönstret idag i köket och det var välbehövligt har gått och gruvat för det ett bra tag. Fönsterputs är inte det roligaste precis, får väl dras med muskelvärk nu några dar, hihi, ovan vid att arbeta med en del muskler. Hmm. Spelar ingen roll har ändå ont i en del muskler jämt, nacke och armar, arbetsskador, slitskador. De blev värre när min dotter blev sjuk och gick ifrån mig (oss) fick muskelinflammation i hela kroppen.

På nåt sätt känner jag som om sommaren snart är slut och det är inte kul den är alldeles för kort.
Om några veckor är det dags att starta vår Febe verksamhet här i Medelpad efter sommar uppehållet. Blir kul träffas igen.
Ja, nu är det sent så jag skall sluta för denna gång.