Bilden symboliserar masken på när vi går ut.
Tankarna går sin egen väg. Så här kan det bli.
Jag tror att om någon mår psykiskt mycket dåligt så är det som att råka ut för en sjukdom, eller en olycka och man ligger där med outhärdliga plågor och skriker av smärta.
För den som mår psykiskt dåligt skriker det i mitt innersta, i mitt huvud men ingen kan höra de skriken.
All denna smärta är outhärdlig och man vill bli befriad från den, ibland kan man få hjälp men ibland hjälper inget.
Om någon vet att jag mår dåligt så vill vi ändå inte tro det är så illa som det är, för vi kan ju inte känna den personligt. Vi kallar på hjälp för vi är hjälplösa åskådare i dessa svåra situationer.
Men det finns ingen eller inget som kan förhindra att jag tar mitt eget liv om jag beslutat mig.
En svårt sjuk som får veta att de inte kan göras mer och de kan inte bota dig bara förlänga livet så länge det går är motsatsen, de vill leva vidare, de hoppas, de pratar oftas inte heller om det, gör man inte det, finns hoppet fortfarande kvar för dem, för anhöriga, men vad som rör sig i deras huvud vet vi inte.
Båda kanske känner att det går bara en väg till befrielse för att slippa all denna hemska smärta, de som vill och kan, gör sitt val, snabbt. Andra kämpar vidare mot det oundvikliga.
Det är vi som blir kvar som måste fortsätta trots den enorma förlust vi blir drabbade av.
Vi kan inte förstå VARFÖR. Det finns så många obesvarade frågor. Varför blev våra barn drabbade av detta. Vad har de gjort för att måsta lida så. Vad har jag gjort för att förtjäna detta. Så går tankarna.
Det går inte att förhindra olyckor, sjukdom, suicide, det händer, vi bär inte skulden men vi tar på oss den. Mot alla ods hoppas vi att det ändå bara är en mardröm.
Jag har många gånger kännt att jag står inte ut längre och haft tankarna att nu avslutar jag det här som gör så ont, jag orkar inte längre.
Funderat på hur jag skall göra, stått och vägt men varit för feg men också tänkt på dem jag har kvar här och den hänsyn jag måste ta till dem. För jag älskar dem också, de lider också.
Så småningom efter mycket lång tid och då talar jag om månader, år förändras jag men tanken fanns där. Sorgen, saknaden går inte över men jag lär mig lite mer, dag för dag. Mitt liv är förändrat för alltid, jag är förändrad. Det syns inte utanpå men det känns inom mig, jag bär det med mig var jag än går eller är.
Jag älskar mina barn, alla, och barnbarn i djupet av mitt hjärta, de ger mig styrkan att kämpa vidare med livet som det blev, för det blev inte som jag ville eller trodde, vi fick inte välja.
Jag hedrar min bortgångna dotter genom att minnas henne som hon var, innan allt hände men det svåra är att arbeta bort det hemska. Jag behöver min tid, mitt sätt att göra det.
Det är helt omöjligt att tänka förnuftets tankar när man är sk nydrabbad för man befinner sig i sin egen verkliga overklighet, en glasbubbla, fjärmad från omvärden, inne i sin egen smärta.
Jag känner som att, det finns ingen som kan vara expert på någon annans känslor.
Bara jag är expert på mina känslor.
Jag kan lyssna på andras berättelser och känna igen. Ja, så känner jag också och så gjorde jag också, få bekräftelse på att jag är inte galen. Det är så här det är.
Det går inte att göra jämförelser, det går inte säga, det är inte bara du som har sorg.Vi är trots allt olika och inget är konstigt med det.
Jag orkar bara med min egen sorg just nu men jag kan känna empati, jag kan gråta med dem och känna för dem som liksom jag förlorat en bit av sig själv, (sitt) mitt barn. Det utesluter inte på något vis sympati för andra hemskheter som händer runt omkring mig och andra.
Det här är bara mina egna funderingar och tankar.Det finns ingen tröst i det här tankarna men det kanske hjälper mig i min bearbetning.
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
