Trots sitt dåliga tillstånd ville hon fira julafton här hem hos mig fast jag sa, vi kan flytta den till henne.Vilken kämpe, hon skulle bums gå själv i trappan hit till mig fast hon knappt orkade men hon var med vid julbordet men fick ligga i sängen hos mig resten av kvällen, både jag och hennes dotter låg där tillsamman med henne på min säng, det brukade vi göra, och hon stannade länge här hemma julaftonskvällen. Min mor var här, Carolas dotter och särbo som han egentligen var. Men han fanns i alla fall med. Dottern och särbon åkte hem tidigare och Carola var kvar här med mig och min mor ett tag till.
Mellandagarna var jag hos henne lagade mat och hjälpte till med det som behövdes.
Mellandagar och inför nyåret.
När jag låg jag över där på soffan beslöt jag att ringa till avdelningen, med hennes tillåtelse och fråga vad jag skulle göra, de ville att hon skulle komma in, med ambulans om hon ville.
Jag lyckades övertala henne fast hon sa: -de kan inget göra-, men hon skulle absolut åka med mig så jag bad dem ställa ut en rullstol i sjukhusgaraget, det visade sig att hon hade fått lunginflammation.
Hon fick intensiv behandling och jag var hos henne i timmar och nyårsafton 2003-2004 tillbringade hon och jag där på sjukhuset, hon fick syrgas, antibiotika, cortison och andra behandlingar och morfin mm. Jag hjälpte henne med andnings masken.
Hon sa till mig att det kändes som livet rann ut genom armarna, jag ville inte tro på det, men sa inget utan jag frågande om jag fick ge henne lite massage, fötter och axlar, armar, så det gjorde jag och jag bad tyst för mig själv:
”Ta bort det onda, hela henne, ta bort det ond” hela tiden, då tittade hon på mig som hon läste mina tankar och sa plötsligt ” jag vet vad du försöker göra, mamma”.
Mitt huvud känns som det skall sprängar i tusen bitar när jag skriver detta, tårarna rinner oavbrutet och det gör så hemskt ont i hjärtat, i hela kroppen.
onsdag 19 mars 2008
8. Händelser hösten 2003
Nov-dec 2003 hon var så svag och jag förstår inte var hon fick krafterna från.
Hon blev inte bättre men hon ville åka och handla nya gardiner till julen och jag körde , hon var så slut så hon fick sätta sig ner på en bänk och de klippte till gardinlängderna i affären och jag skulle sy dem, vilket jag också gjorde, innan jul. Själv orkade hon inget hade besvärligt med andningen vi pratade med läkaren om att få syrgas hem och de måste ansöka om det verkade det som. Ju närmare julafton ju värre blev hon. En stor plåga för henne och en plåga för mig att se mitt barn i detta tillstånd. Så klart plågsamt för alla att se hennes lidande. Men som hon kämpade för att gå trappan upp till övervåningen där sovrummet låg. Ett trappsteg, vila och så ett trappsteg till, vila, hela vägen upp. Men hon ville ligga i sitt sovrum. Och ingen hjälp ville hon ha att gå. Så oerhört tapper, vi vakade alla nära över henne så gott det gick, för hon ville inte vara sjuk inte tappa greppet, ville allt skulle vara som förut. Telefonen ringde hela dagarna från vänner som ville hälsa på eller höra hur det var, hon orkade inte prata alla gånger. Så oerhört hjälplös man är, det skär i modershjärtat att se, så mycket man skulle vilja ta på sig men inte kan.
Hon blev inte bättre men hon ville åka och handla nya gardiner till julen och jag körde , hon var så slut så hon fick sätta sig ner på en bänk och de klippte till gardinlängderna i affären och jag skulle sy dem, vilket jag också gjorde, innan jul. Själv orkade hon inget hade besvärligt med andningen vi pratade med läkaren om att få syrgas hem och de måste ansöka om det verkade det som. Ju närmare julafton ju värre blev hon. En stor plåga för henne och en plåga för mig att se mitt barn i detta tillstånd. Så klart plågsamt för alla att se hennes lidande. Men som hon kämpade för att gå trappan upp till övervåningen där sovrummet låg. Ett trappsteg, vila och så ett trappsteg till, vila, hela vägen upp. Men hon ville ligga i sitt sovrum. Och ingen hjälp ville hon ha att gå. Så oerhört tapper, vi vakade alla nära över henne så gott det gick, för hon ville inte vara sjuk inte tappa greppet, ville allt skulle vara som förut. Telefonen ringde hela dagarna från vänner som ville hälsa på eller höra hur det var, hon orkade inte prata alla gånger. Så oerhört hjälplös man är, det skär i modershjärtat att se, så mycket man skulle vilja ta på sig men inte kan.
7. Bakslag 2003
Carola och jag hjälpte till med en flyttstädning på hösten för hennes sambo skulle flytta till en annan lägenhet och var bort rest så vi ordnade också i den nya lägenheten, hur hon orkade vet jag inte och vi var inne i oktober, röntgen visade vatten i lungorna och spridning av tumörer i lungan, jag satt med henne hos läkaren när hon fick beskedet, vi grät båda och till och med läkaren.
Hon fick göra tömning av lungan flera gånger och jag var med då också. Jag jobbade fortfarande heltid men började känna att kroppen inte var i balans och det visade sig att jag fått för högt blodtryck och sköldkörteln börjat krångla. Så det var bara börja medicinera. I mitten november 2003 blev jag sjukskriven för läkaren ansåg att jag inte kunde både jobba och hjälpa min dotter så mycket som jag ville och orkade.
Carolas stackars dotter var helt vilsen hon förstod nog inte då, liksom jag hur illa det blev.
En dag sa hon till mig, -nu vet jag hur det är att ha astma-, jag, hennes mor har nämligen astma.
Vad svarar man, som jag, inte mycket, för vad skall jag säga, jag sa inget. I alla fall kommer jag inte ihåg. Huvudet är tömt på vissa minnen, men de börjar glimta till då och då. Men allt i detalj är omöjligt att komma ihåg, jag kämpade med min rädsla och bad ständigt. Varför var det inte jag som blev drabbad, jag är ju mycket äldre, det borde vara jag och jag önskar att det varit jag. Kära älskade dotter, du har det mycket värre än jag, du har feber och svårt att gå och svårt att andas, för mig finns går det ju mediciner och det går över och det är inte så svår att leva med, för dig är den en daglig plåga utan slut.
Så fruktansvärt tungt och så jobbigt för henne. Tyvärr blev det inte bättre fast hon fick börja nya behandlingar, denna gång med tabletter. Jag satt med henne när läkaren berättade om vad de skulle göra. Hon blev inlagd och de gjorde en lungtömning och klistring av lunga- lungsäck vilket gjorde henne ännu dåligare och med feber men hon fick komma hem efter en vecka igen. Denna starka kvinna, jag fattar inte att hon aldrig klagade.
Nya mediciner igen men hon tappade inte håret denna gång så det växte ut rätt bra. Jag hjälpte till att städa, lagade mat och tvätta när hon kom hem liksom de andra hjälpte till med andra saker som behövde göras.
Vi var flera där fast inte alltid samtidigt.
Hon fick göra tömning av lungan flera gånger och jag var med då också. Jag jobbade fortfarande heltid men började känna att kroppen inte var i balans och det visade sig att jag fått för högt blodtryck och sköldkörteln börjat krångla. Så det var bara börja medicinera. I mitten november 2003 blev jag sjukskriven för läkaren ansåg att jag inte kunde både jobba och hjälpa min dotter så mycket som jag ville och orkade.
Carolas stackars dotter var helt vilsen hon förstod nog inte då, liksom jag hur illa det blev.
En dag sa hon till mig, -nu vet jag hur det är att ha astma-, jag, hennes mor har nämligen astma.
Vad svarar man, som jag, inte mycket, för vad skall jag säga, jag sa inget. I alla fall kommer jag inte ihåg. Huvudet är tömt på vissa minnen, men de börjar glimta till då och då. Men allt i detalj är omöjligt att komma ihåg, jag kämpade med min rädsla och bad ständigt. Varför var det inte jag som blev drabbad, jag är ju mycket äldre, det borde vara jag och jag önskar att det varit jag. Kära älskade dotter, du har det mycket värre än jag, du har feber och svårt att gå och svårt att andas, för mig finns går det ju mediciner och det går över och det är inte så svår att leva med, för dig är den en daglig plåga utan slut.
Så fruktansvärt tungt och så jobbigt för henne. Tyvärr blev det inte bättre fast hon fick börja nya behandlingar, denna gång med tabletter. Jag satt med henne när läkaren berättade om vad de skulle göra. Hon blev inlagd och de gjorde en lungtömning och klistring av lunga- lungsäck vilket gjorde henne ännu dåligare och med feber men hon fick komma hem efter en vecka igen. Denna starka kvinna, jag fattar inte att hon aldrig klagade.
Nya mediciner igen men hon tappade inte håret denna gång så det växte ut rätt bra. Jag hjälpte till att städa, lagade mat och tvätta när hon kom hem liksom de andra hjälpte till med andra saker som behövde göras.
Vi var flera där fast inte alltid samtidigt.
6. Födelsedag
Carola firade sin 40 årsdag i slutet på Maj 2003 med släkt och vänner. Vi fick en fin sommar tillsammans, hon målade inomhus och så putsade vi två lite på våra bilar.
Men så i slutet augusti började hon bli så trött och hängig fick antibiotika men hon fick inte komma på någon röntgen förrän sex veckor efter hon pratat med läkaren om det.
Denna långa tid från 2 januari 2002 när Carola fick sitt besked, bröstcancer.
Elakartad har jag hela tiden känt att det inte skulle gå så bra, jag vet inte varför.
Men jag ville att hon skulle klara det, att dom skulle kunna hjälpa henne. Så klart trodde jag ändå att allt skulle gå bra.
Hon blev opererad först en tårtbit sedan hela bröstet och denna tuffa behandling som
gjorde henne så svag och sjuk illamående och tappade allt hår. Sedan en ny behandling där hon åter tappade håret men inte blev lika sjuk. Sedan drygt 5 veckors strålbehandling 2 ggr om dagen i Umeå i drygt 5 veckor. Över 20 mil hemifrån.
Sommaren 2003 mådde hon bra, håret började växa tillbaka. Hon firade sin 40 årsdag 29 maj 2003 med släkt och många vänner, hennes äldre syster hjälpte henne och jag bidrog också med maten. Dagen var varm och solig och vi kunde vara ute alla. Hoppet var återställt, nu skulle hon få må bra flera år framåt, kanske t.o.m bli frisk. Det var vad hon själv tänkte också.
Men så i slutet augusti började hon bli så trött och hängig fick antibiotika men hon fick inte komma på någon röntgen förrän sex veckor efter hon pratat med läkaren om det.
Denna långa tid från 2 januari 2002 när Carola fick sitt besked, bröstcancer.
Elakartad har jag hela tiden känt att det inte skulle gå så bra, jag vet inte varför.
Men jag ville att hon skulle klara det, att dom skulle kunna hjälpa henne. Så klart trodde jag ändå att allt skulle gå bra.
Hon blev opererad först en tårtbit sedan hela bröstet och denna tuffa behandling som
gjorde henne så svag och sjuk illamående och tappade allt hår. Sedan en ny behandling där hon åter tappade håret men inte blev lika sjuk. Sedan drygt 5 veckors strålbehandling 2 ggr om dagen i Umeå i drygt 5 veckor. Över 20 mil hemifrån.
Sommaren 2003 mådde hon bra, håret började växa tillbaka. Hon firade sin 40 årsdag 29 maj 2003 med släkt och många vänner, hennes äldre syster hjälpte henne och jag bidrog också med maten. Dagen var varm och solig och vi kunde vara ute alla. Hoppet var återställt, nu skulle hon få må bra flera år framåt, kanske t.o.m bli frisk. Det var vad hon själv tänkte också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
