500. Inför julen

En gång i tiden var det roligt med jul, bak och stök men från o med julen 2004 har jag ingen som helst förväntning inför jul, 2003 var den sista julen vi firade med Carola och då var hon väldigt sjuk. Sånt sätter djupa spår och svåra minnen även om vi hade en gemensam och fin jul tillsammans. Carola var så svag och orkeslös men ändå så stark i viljan, gråten sitter där och lurar när tankarna irrar iväg till då tid.
För varje jul som går blir det allt längre sedan jag såg henne och pratade med henne och det gör förfärligt ont vi skulle ju fira jul tillsammans många, många år, till den dag jag gick ur tiden, inte ett av mina barn. Jag ville offra mig själv för henne, önskade och bad att det var jag, att jag fick ta över hennes sjukdom, för jag har ju fått uppleva allt, fått mina 3 barn som vuxit upp till underbara fina personer med egna hem och alla hade jobb och fått egna barn.

Nu sitter jag här dec. 2010 och det har gått 6 1/2 år sedan vi förlorade henne. Finns ingen mening med det, ingen rim och reson alls. Saknaden och smärtan är inte mindre idag än första tiden och åren som gått, den finns där lika stark om inte starkare för det är så länge sedan men ändå så nyss. Så är det för mig. Så är det nog för de flesta som mister sitt barn.
Den här hösten har och är väldigt påfrestande psykiskt, av någon anledning har jag tappat all vilja för livet.
Vintern känns oändligt lång kanske blir det bättre när den värsta delen av vintern är över, det blir ljusare och man kan skönja att det blir en vår igen.
Julen blir bara jobbigare att tänka på för varje år, skulle helst vilja hoppa över den. Det enda roliga med den är mina barn, dem jag har kvar här och så barnbarnen, men det förändras också, 3 av dem är fullvuxna nu och dit hör Carolas egen dotter, hon som inte får dela någonting med sin mamma längre, få råd och hjälp med sånt som bara en mamma kan ge. Det andra är mitt yngsta barnbarn som bara är 2 år och 10 mån. det syskonbarn Carola aldrig fick se, men det barnbarnet bär hennes namn Carola som tillnamn, de glädjer mig mycket.
I år skall jag inte ha någon julafton här hemma utan vara hos sonen, jag tycker och känner att nu är det min tur att få vila från julafton som jag haft alla dessa år, med några få undantag, sedan barnen var små.
Några middagar blir det nog här hos mig men i min egen takt.

2010

Ingen kan veta hur jag känner, ingen har rätt att sätta sig över det, ingen har rätt att tala om för mig hur jag skall vara. Jag gör mitt bästa för jag har överlevt det svåraste av allt. Aldrigheten. Min tro att vi ses igen i en bättre värld finns där, ingen kan ta den ifrån mig.