670. Snart vintertid igen..

Oktober är snart över. Fortfarande bar mark och löv kvar på träden. Det var nån vecka i mitten av oktober vi hade frostnätter men sedan kom regnet och nu har det varit några soliga dagar.
Dagsljuset är kortare och det börjar mörkna kring 17 tiden.
Min sondotter var här och sov över 7 oktober. Mys med farmor gillar hon, jag med förstås.

Mitt första barnbarnsbarn fyller 1 år den 30 oktober. Inte klokt så tiden går fort.

Ryggen är inte bättre men jag får leva med det. Det svåra är att gå och stå och inte sitta för länge.
Inte många alternativ.
Jobbigt när jag skall åka och handla. Oftast, fast jag intalar mig själv att inte handla tunga saker, så blir det tungt ändå. Tur jag har bil. Tur att affären har parkering nära ingången, då kan jag köra vagnen ut till bilen. När jag kommer hem, har jag min egen shoppingvagn sk Dramaten. Och jag har bara att dra den, från markplan, direkt till hissen där jag bor.
För 2 veckor sedan lämnade jag in en ansökan om, Färdtjänst, som det heter. Man kan beställa bil och den hämtar upp vid ingången, och jag kan åka och handla eller åka och besöka mina barnbarn, kostar inte så mycket. Bra också, för jag kan själv beställa sjukresa, om jag skulle behöva åka till läkare eller sjukhus. De ringde från kommun och jag hade blivit beviljad, och de ville träffa mig personligen. Så på måndag kom en från kommun hem till mig och gav mig information hur det fungerade.
Nu känner jag mig lite tryggare. Ja, jag får Färdtjänst, även om jag har bil. Det är ju inte alla gånger jag kan köra.
Rullator har jag också fått genom sjukvården.

Sommartiden är slut och nu i helgen vrider vi tillbaka klockan 1 timma och det kallas vintertid. Tycker ju inte de gör så stor skillnad precis, när det gäller ljuset.
Har börjat lite med pyssel igen, gör lite snöstjärnor (flingor) att hänga i fönstren. De är gjorda av toalettrulla, målar och så glitter.

Alla helgons dag, den 5 november, och även gravsmyckning. All denna saknad efter min dotter, vad gör jag av den? Den får finnas med dag som natt. Den bär jag med mej, vart än jag går. Jag kan hantera den bättre, men tanken finns alltid där, varje dag. Så är det och så förblir det tills det är min tur.
Tack o lov, så jag har mina 2 andra barn, barnbarn o barnbarnsbarn och mina syskon och min mor.

669. Hösten är här och vintern nalkas

Så har det gått några månader igen. Mitten av Augusti, fyllde min mor 95 år. Alla vi 4 barn var där och firade henne. Hon fick blommor från kyrkan och andra släktingar.
Barnbarnen växer, skolan har börjat och i övrigt är det lugnt. Sonen har varit till Brasilien genom sitt jobb i 2 veckor, men är tillbaka hemma nu.
En lång sommar med lite regn, bra väder och först nu i oktober, för några dagar sedan kom frosten.
Alla träd har inte skiftat färg ännu och ingen har fällt bladen helt.
Undrar hur vintern blir.
Själv har jag drabbats av rygg problem. Atros. Går hos fysioterapeut varje vecka för massage. Det lindrar lite. Tråkigt när det blir så, blir allt svårare att göra något men jag kan i alla fall små pyssla hemma och stickat har jag gjort också. Väldigt många år sedan jag stickade, är inte riktigt min grej.

Jag har fått hem en rollator, så jag kan gå ute, om det skulle behövas.
Var till optikern för att kontrollera synen i augusti och byta glasögon. Men blev inga nya glasögon, eftersom optikern såg, att min lins på höger öga var grumlig, grå starr, trodde hon. Så hon skulle skicka en remiss till Ögoncentralen för vidare utredning.
Jag fick ett brev därifrån några veckor senare, att de mottagit remissen och att jag skulle få en kallelse längre fram.
Jag ringde in till Ögoncentralen och frågade om väntetid och talade om , att det var omöjligt för mig att ta mig dit per buss, på grund av min KOL och bara med bil, om jag hade någon som kunde skjutsa mig. Vilket min son kan men bara om han inte är utomlands i jobbet.
Nåväl, jag kan få sjukresa, genom sjukhuset, väntetiden är omkr. 3-4 månader för undersökningen av mina ögon. Det är bara att vänta och sedan få veta om det eventuellt blir operation.

Nu i helgen skall mitt näst yngsta barnbarn (8 år) övernatt hos mej, från fredag efterm. till lördag förm. Hon har ringt flera gånger och vill komma och sova över hos sin farmor, det är jag det. Så klart vill jag det också.

 Jag, min mor och på fotot min mor håller i är, min dotter, hennes son och barnbarn. 5 levande generationer. Tyvärr miste jag min yngre dotter, för mer än 12 år sedan nu, men om hon fått leva, så hade vi varit 5 generationer där också. Nu blev det ett tomrum mellan mig och mitt barnbarn och hennes barn, mitt barnbarnsbarn. Lite förvirrande det här.

En dag i sänder är mitt nya motto.

668. Sommaren är kort

Ja, sommaren går mot sitt slut. Augusti är den sista sommar månaden.
Augusti är min äldsta dotters födelsemånad. Men hon bor för långt bort för att jag skall kunna åka till henne och gratta. Nä, det är inte jämna år men ändå. 80 mil är för långt. Dessutom klarar jag inte
av så jobbiga resor numera. Allmän tillståndet är väl inte i topp. Men jag mår rätt bra när det gäller min KOL. Det är kroppen i övrigt som har lite konstigheter för sig. Det är lite svårt att göra sånt som jag skulle vilja göra orken finns inte. Det är inte kul och det är svårt att acceptera att det är så här.

Barn och barnbarn och även barnbarnsbarnen mår bra och de är viktigast.
Min mor är frisk om än kroppsligt svag så är hon klar i huvudet och nu om några veckor fyller hon 95 år. Lite märkligt att tänka sig att hon är friskare än jag om än inte kroppen hennes är så stark.

Ja, jag gör det jag kan. De bra dagarna gör jag så mycket som möjligt, passar på när det går bra. Visst blir jag trött och slut, men jag kan ju ta en vilopaus när det behövs.

Träffar den av mina barn som bor här i närheten och så klart barnbarnen, de små och så det lilla minsta barnbarnsbarnet. Vårt lilla mirakel som överlevde födseln trots läkaren felaktiga beslut.
Än så länge märks inget av syrebristen, hon är 6 månader nu, märks inget när det gäller utvecklingen, hennes arm har blivit bättre hon kan få upp den till huvudet men har fortfarande inte full kontroll. Men hon är en väldigt glad och sprattlande baby, som jollrar hela tiden.

Och så har jag denna eviga saknad och djupt deppiga fall. Saknade efter mitt mellan barn, min dotter, de kommer som flodvågor, oftast på kvällen då tankarna löper fritt.

Jag önskar det vore annorlunda, jag önskar hon funnits här med oss, jag önskar hon fick se sitt eget barn som vuxen och sitt lilla vackra barnbarn.
Man vad tjänar det till egentligen att önska, det kommer ju ändå aldrig att bli så. Det gör ont, det gör förfärligt ont.
Jo visst, det har gått 12 år, ofattbara år, men smärtan, saknade är inte mindre.

Livet är tufft. Men det är bara att fortsätta leva det liv som blev, glädjas åt det som jag fått, för det är också en lycka, att få se och uppleva att min egen familj växer. Nya små barn som för släkten vidare, vart vet ingen men förhoppningsvis, blir framtiden ljus för dem alla och framgångsrik. Naturligtvis önskar jag dem alla allt gott. Jag älskar dem av hela mitt hjärta.

 Det yngst barnbarnsbarnet tittar på mig när jag fotar, 6 månader är hon och så söt. Sonden i näsan som hon haft sedan födseln, är utbytt mot en knapp på magen, hon får sin välling direkt genom den in i magen. Hon tar inte flaskan, har aldrig gjort. Tycker inte särskilt bra om barnmat men smakar på den ibland.

Det lite större barnbarnsbarnet, är 9 månader och här borstar hon tänderna och Emil, katten, håller henne sällskap. En tjej som gärna vill börja gå själv nu men får allt lov hålla i handen ännu. Hon är också en glad och nöjd och söt baby.

667. Denna jobbiga dag

Den här dagen har varit förfärligt jobbig. Det finns 2 anledningar till det, trots det är Mors dag.
Det en är, att just idag, 29 maj, så är det min dotter Carolas födelsedag. Och även hon har en dotter, som också har en liten baby dotter. Mitt barnbarn och barnbarnsbarn.
Dessutom, har jag min mor kvar här i livet, hon skall fylla 95 år i augusti.
Så först var jag till kyrkogården i går kväll, med en bukett rosor och tände också ett ljus, för min dotter Carola.
Jag har inte mått så bra de senaste dagarna, så det var ett under att jag orkade till kyrkogården och sedan gå därifrån till bilen. Hela jag skakade och darrade av trötthet. Svårt att andas var det också.

Är trött idag också men hoppas nu att solen och värmen kommer, för det har varit så regnigt och kallt nu ett tag. Det är inte bra för mina lungor, får svårt med andning bara av att gå lite här hemma, försöker träna lite, men hjälper inte så mycket just nu.
Så klart är jag nog också påverkad, av detta tunga med födelsedagen, all sorg och smärta, och då brister det, allt kommer ut i tårar. Det finns så mycket minnen från den dagen hon föddes.

Här är hon i mina armar på dopdagen, 2 månader gammal

Just nu orkar jag knappt med mig själv. Men nu är det som det är och inget jag kan ändra på. Bara att kämpa vidare, med det liv som blev, att var nöjd med det man har, det är trots allt mycket värdefullt, dem som finns här, är de största gåvor man kan få och har.

Så här står det: När gud inte kunde vara överallt uppfann han mamma! Så därför...

GRATTIS på MORS DAG ALLA MAMMOR.

En mamma är vi hela vårt liv, även till det barn vi förlorat.

666. Ännu ett år

Igår var det den 6 maj 2016 och det har gått 12 år sedan jag miste min dotter, i cancer. Det värsta av allt hände, som inte borde få hända, trots att hon kämpade så länge och aldrig gav upp och aldrig klagade, så var det sjukdomen som vann. Jag hatar det ordet, jag mår illa av det ordet.

Som alltid de här åren, så satte jag blommor och tände ljus på hennes viloplats, den viloplats på kyrkogården, som även hennes sambo delar nu. Mitt barnbarns båda föräldrar. Deras enda barn tillsammans, hon blev utan sina föräldrar alldeles för tidigt. Hon har verkligen fått kämpa med sin sorg, att förlora sina föräldrar i unga år är hårt och mycket smärtsamt. Trots allt har min dotterdotter varit otroligt stark, hon har haft mycket att kämpa med. 

Nu har hon fått ett bra mening i sitt liv, med sin älskade man, och sin älskade lilla dotter, som hon var så nära att förlora vid födseln. De två, är otroligt duktiga och starka föräldrar för sin dotter, som fick sin arm förstörd vid förlossningen av en inkompetent läkare, som skadade både mor och barn.

Jag skall inte gå in närmare på detta. Men det är ett mirakel att barnet utvecklas så bra som hon gör. Hon följer den normala kurvan. En glad liten tös på 3 månader nu.

I övrigt har jag själv, åter igen fått göra en liten operation, där jag fick ta bort ett sår som inte ville läka, det är en så kallad basaliom, en hudförändring, ofarlig men nödvändig att ta bort. Det är andra gången nu, så jag hoppas jag slipper få den tillbaka.

När det gäller min Kol så har jag en liten försämring men det är ju väntat. Så länge jag tar saker och ting i min egen takt, mår jag rätt bra. Ja, vädret påverkar en del och de är olika dagar men som sagt jag klarar mig bra. Det blir aldrig bättre men förhoppningsvis tar det längre tid mellan de perioderna.

Köpte mig en ny säng, en med höj och sänkbar huvudände och fotände. Skön och praktisk för mig som behöver kunna höja huvudände för min andning.

Den riktiga våren är här, sedan mer än en dryg vecka, det börjar grönska och solen skiner varje dag, och luften är varmare, det är härligt. Vintern har varit väldigt jobbig men väldigt snöfattig i år. Så snön försvann snabbt när det blev några varmgrader.

Dagarna går, barnbarnsbarnen växer, de små barnbarnen växer också och blir stora.

De två yngsta barnbarnen är 5 år och 8 år. Min familj har blivit större, två till har kommit till världen.

De är lycka, det är glädje trots allt. Men det finns ett tomrum där, som ingen kan fylla. Min dotter fick aldrig uppleva att blir mormor. Jag hoppas och tror att hon ändå ser dem från sin himmel.

Saknaden är svår, det gör ont, det river och bränner i hjärtat. Tankarna går sin egen väg. Varför blev det så här? Finns inga svar, får inga svar. Men en dag kanske.

Carola min älskade dotter, en älskad mamma, och syster. Och övriga nära.

Saknad av oss alla.

Mitt barnbarns båda föräldrar. De har ett barnbarn som de aldrig fått träffa, de är mormor och morfar .

665. Mitt första och andra barnbarnsbarn

Så charmiga små töser.Tänk så tiden går. Inte konstigt man har en massa krämpor. Älskar mina båda (2) små barnbarnsbarn och de får mig att le när jag ser på dem. Små solar.

 Lilla Signe snart 5 månader 

Åh lilla Emelia snart 2 månader

Vem kan motstå nåt så vackert som de här 2 små sötnosarna. Och jag har äran att få vara deras gammelfarmor och gammelmormor. Själv säger jag farmorsmor och mormorsmor.

664. Påsk igen

En jobbig vecka har det varit, på grund av min rygg som jag fick sån värk i och gjort så ont att jag knappt kunde kliva ur sängen, och jag förstår inte varför det blivit så här. Jo, jag har Atros lite här o där men jag har aldrig haft så mycket besvär som nu några veckor. Har röntgat både halsrygg och rygg för ett tag sedan.
Tur att jag går hos en sjukgymnast och får massage varje vecka, det lindrar.
Vädret ja, det har varit växlande, ömsom en solglimt, och rätt var det är så snöar det en stund. Inget allvarligt, utan ganska normalt här, denna årstid. Jodå, det är varmgrader, så snön håller på att tina bort.
Vi har inte haft särskilt mycket snö denna vinter och det är ju en fördel.

Så nu är det bara att vänta, på den riktiga våren, när träden börjar få små musöron som vi kallar det för löven håller på att visa sig och skiftar lite i grönt och tulpaner och andra tidiga blommor kommit upp och står i knopp.
Jag gillar inte vinter och den här har varit mer än jobbig, i synnerhet tiden efter jul, av flera olika anledningar.

Så nu önskar jag er en trevlig och lugn påskhelg alla.

 Ta det försiktigt så inte detta händer, haha

 Önskar er en Trevlig Påsk

663. Nära bli ännu en katastrof

Så var det då ett nytt År, 2016 började inte så bra. Dagen efter nya året i januare alltså, så blev jag så fruktansvärt förkyld. Till slut måste jag uppsöka läkare. Är inte så bra att bli förkyld när man har KOL, och det är lätt att man får en försämring. Det enda alternativet jag hade, var att ligga till sängs och be sonen handla maten. Jag fick tid, inte hos läkaren, utan en så kallad kolsköterska. Fick blåsa i en PEF för att kolla lungkapasiteten, den visade noll, nålen rörde sig inte ens. Sänkan var hög och läkaren, som tittade in som hastigast, för att lyssna på lungorna, sa bara, hon (jag) skall få göra en inhalation och så få en nässpray!? Sen försvann han. Jaha! Iväg till ett annat rum och göra inhalation, av en medicin, minns inte namnet. Får hämta nässprayen på apoteket själv, förstås, Det är 1 år och 7 månader sedan de gjordes en spirometri kontroll, så jag frågade sköterskan, när får jag en kallelse, jag väntar på en från er nu. Jaha, säger hon, vill du ha en sån också!? Jag svarar självklart, jag har väl rätt att få en minst en gång om året. Jamen, säger hon, då får du vänta några månader, för vi har kö!!

Vadå kö? Jag blir oerhört irriterad och säger, finns det ingen annan hälsocentral, som har spirometri, nä, bara xxx och så nämner hon ett namn, då måste jag åka flera mil. Jag säger det är nog dags att byta hälsovårds central.

Men sa, nu fordrar jag att få en kallelse härifrån, så får jag fundera på bytet av vårdcentral. Jag kan bara säga att, denna hälsovårdscentral har ett enormt dåligt rykte numera, och det blir bara värre.

Nåväl, jag fick en kallelse nu till 17 mars, så vi får se var i nivån jag befinner mig nu i min KOL, om jag är på samma, som när jag fick diagnosen år 2012, då nivå 3 av 4.

Det har tagit väldigt lång tid, att få tillbaka orken så pass, att jag kunnat plocka ner julen, lite i taget.

Tyvärr orkar jag inte vara barnvakt till mina mindre barnbarn just nu, men hoppas det blir bättre när våren och sommaren anländer. Denna vinter har verkligen varit jobbig.

Den 26 januari var det dags för födelsedagar, min son och 2 av de äldre barnbarnen fyller år samma dag.

Den 29 januari fyller näst yngsta barnbarnet år. Och kan man tänka sig då blev jag mormorsmor

samma dag. 

Det höll på att gå alldeles galet, mitt barnbarn ringde en timma efter förlossningen, klockan var 02.02 på natten den 29:e, berättade att de fått en flicka men att varken hon eller barnet mådde bra.

Barnet hade fått syrebrist vid födseln de hade formligen slitit ut barnet med sugklocka, så hon var själv söndersliten och skulle opereras. Blodförlusten var stor. 

Barnet andades inte, hade ingen puls när det föddes pg av att läkaren vägrat göra akutsnitt, barnet var stort vägde 4360 gr. Några timmar senare får jag veta att barnet skulle åka flyg ambulans direkt till ett större sjukhus, Universitets sjukhuset, för att sövas och kylas ned, för att försöka minska eventuella skador hon kunde fått av syrebristen. Senare fick båda föräldrarna åka ambulans till samma sjukhus som ligger 25 mil härifrån vårt sjukhus.

Vilken vånda, vilken oro och ångest, föräldrarna fick genomgå och så mitt barnbarn (mamman) som inte kunde varken gå eller sitta, på grund av sina egna skador.

Läkarna på det nya sjukhuset, var förfärade av vad de fick se, och vad de gjort, ett grovt tjänstefel av förlossningsläkaren var ett faktum, det skall anmälas. Det gör så ont i mig för jag förstår vilken smärta hon fått utstå och barnet och allt detta fick även pappan se.

Vilka skador den lilla babyflickan fått kunde de inte avgöra förrän de väckte henne efter några dagar senare och de måste ju ta det sakta. De gjordes en magnetröntgen och de kunde inte se några skador på den. Sedan återstår det ju att hoppas att de inte kommer att visa sig senare när hon blir äldre.

De kom tillbaka till barnsjukhuset här hemma igen, Blev kvar där i ytterligare 3 veckor innan de började få åka hem o ut på permis, nu får de vistas hemma men åka in med jämna mellanrum på babygym för att nyckelbenet i ena armen var brutet och så är det problem med matning, hon äter dåligt och sondmatas fortfarande. Men hon är klar i blicken och så vacker. 

Man kan undra varför mitt barnbarn som redan mist båda sina föräldrar i unga år måste bli drabbad av detta också. Hon har en underbar man som är med hela tiden och som är ett stort stöd.

Så klart känner jag av deras förtvivlan och jag själv mår ju också väldigt dåligt av allt som händer.

Som förälder vet man ju vad det handlar om och så rädd man är och hjälplös. Vi hoppas och tror ju ändå att allt gick bra och fortsätter så.

29 januari flygambulans till Umeå

Första barnbarnsbarnets dopdag

Den 5 mars döptes mitt första barnbarnsbarn. Hon är född 30 oktober 2015, så det är bara 3 månader mellan dessa 2 underbara små baby flickor. Jag kunde tyvärr inte var med, resan är allt för lång och jag klarar inte den. Den lilla flickan, har blivit 4 månader drygt och är en nyfiken och duktig liten tjej. Jag fick tack vare att det finns webbkamera vara med live när de hade mat och kaffe efter dopet. Jag fick i alla fall, både höra och se henne och prata med dem. Det blev jag oerhört glad över.