586. September nu börjar hösten

Så är vi då inne på höstmånaden. Jag skall villig erkänna att jag inte gillar vinter och kyla gruvar enormt inför vintern, känns som det blir värre för varje år. Det inget att göra åt, bara att ta sig igenom så gott det går.
Med höstmörker och vinter så blir tankarna mörkare och saknaden djup och tung efter min dotter. Jag har i alla fall fått fira min födelsedag med mina båda barn som finns kvar här med mig och barnbarn.
Dessutom fått vara med om min sons bröllop tillsammans med barn och barnbarn men så klart det djupa sår man bär inom sig ömmar särskilt mycket när man träffar hela släkten. Så mycket som vi inte fått uppleva tillsammans i min familj under dessa år. De minsta barnbarnen har aldrig fått träffa sin faster.

Nej om någon undrar, sorgen, saknaden den lever kvar så länge jag själv andas, hur skulle det kunna vara möjligt att bara tro att man kan glömma bort sitt eget barn som man fött och fostrat och sett växa upp. Så många minnen har jag ändå fått som andra inte har som mist och det är jag tacksam för. Carolas syskon fick ju också minnen att bevara men det blev ju en tomhet för dem också, de får inte heller flera minnen för det tog slut allt för tidigt. Och min dotters eget barn, vad fick hon, ett tomt hål i sitt hjärta, en enorm saknad efter den trygghet bara hennes mor kunde ge. Så ensam mitt i den svåra tiden när man är så ung som hon var då hon miste sin mor. För även om där finns andra så är sorgen så privat och alla kan inte sörja genast för verkligheten blir så annorlunda. Så klart sätter det djupa spår.
Men livet fortsätter, åren går hur obegripligt det än är. Glädje ämnen blandas med saknad men fortsätter gör det ändå för oss alla, för vi väljer att leva klart det liv vi fått. Ingen vet vad som händer nästa dag, nästa år, en dag i sänder är det som gäller de flesta. Att göra så gott man kan.