160. Åter ett nytt år

GOTT NYTT ÅR ALLA

Fri från olyckor och 0 tollerans för bråk och mobbig och allt annat som gör livet svårt.

159. Ny helg igen sista för i år

Nu har det gått några vardagar men snart helg igen nyår. Jag känner som jag inte vill att det skall bli ett nytt år för då blir det ännu längre sedan jag såg min dotter, tiden bara försvinner och jag har inte fått träffa henne på så många år, för mig är det helt ofattbart, jag kan bara inte tro att hon inte kommer tillbaka.

Min systers vackert dukade bord

Lördag fick vi syskon med resp. och mamma middag hos en av mina systrar. Som vanligt är vi pratiga och tokiga så det blir mycket surr. Det var roligt träffas alla men jag känner jag orkar inte med all glättighet mer än dessa timmar. Jag och mamma åkte hem de andra blev kvar ett tag till.

Så skönt det är ändå att komma hem till tystnaden för jag är fullkommligt slut efteråt.
Söndag hade jag middag här hos mig för min son och hans sambo och lilla sondottern Miranda (Mira), mitt barnbarn, det ger mig så mycket att få umgås med dem och så den lilla sötnosen, vattkopporna är nästan helt borta nu och hon är glad och babypratig.
Ju tröttare hon blev, ju mer klättrade hon i soffan, för sova det skulle hon minsann inte. Det blev en härlig dag, mår så bra att få träffa henne, då skingras tankarna.

I morgon nyårsafton blir det lugnt här, skall åka till Carola, tända ljus och marschaller. Det är helt åt pipan, att jag skall gå till en kyrkogård för att tända ljus på en grav med en sten där min dotters namn står. I det fallet står det inte rätt till i min arma skalle för jag förstår inget.
Såå jag saknar henne, så mycket som jag skulle vilja berätta för henne. Men hon vet nog och hör nog vad som sägs fast jag inte kan se henne.
Blir det någonsin verkligt, mitt (vårt)liv är och förblir förändrat, men min kärlek till dem alla förändras aldrig, barn och barnbarn förblir min rikedom, dem jag kan se och den jag inte kan se, men som är närvarande ändå, alltid.

158. Tro hopp kärlek

Annandagen, jag måste åka handla för i morgon är jag bortbjuden och på söndag kommer min älskade son med sonhustru och mitt lilla barnbarn på middag.
Den lilla tösen är mjölk allergisk, så jag skall se vad jag kan hitta. Vattkopporna håller på att läka ut nu så hon kan äta duktigt.

Hörde dessa ord på tv.
Även om man inte kan se luften man andas
så slutar man inte att andas.

Jag lägger till dessa ord
Även om vi inte kan se våra älskade barn
betyder det inte att de inte finns här med oss.
Tro, hopp och kärlek bär oss vidare.
Kram alla

157. Ännu en julafton är över

Så var då julafton över och idag är det till att städa upp efter gårdagen.
Dammsuga och diska klart. Ta reda på och kasta julklappskartonger och papper.
Bara nån minusgrad ute. Blev en mindre eldsvåda, ett värmeljus övertände på nåt konstigt vis på Carolas minnesbord men det var bara i själva lyktan som det brann, vi satt alla där så det upptäcktes genast, mitt barnbarns far täckte över för att kväva elden, det var ingen fara för någon annan eller annat, detta var inte ett av de vanliga typen av värmeljus utan ett speciellt för jul, jag hade 2 till lika men de uppförde sig som vanligt men för säkerhets skull släckte jag dem och kastade dem i soporna.
I övrigt inga missöden allt flöt på och jag hade hungriga gäster som nästan kastade sig över maten. Ja, jag säger då det. Den som var mest ivrig att öppna paket var faktist min dotterdotters far, han hade köpt en dator till sin dotter och var nyfiken på reaktionen och så klart måste den provas här hos mig, han och min dotterdotters kille lånade min datorplats och kollade upp allt, ja se karlar.

Känner saknaden efter Carola så stark och vi pratade om henne en hel del. Av någon anledning kallade jag min dotterdotter för Carola, högt, rakt ut och då kände jag att hon var närvarande och de andra höll med, har aldrig sagt så förr.

Men så ont i fötter och kropp man har efter att hållit igång flera dar och särskilt julafton, då sitter man inte långa stunder.
Men jag är nöjd över att det är över.

156. Jul mat och stök

Hå,hå,ja,ja, pyntat och klart, skinkan färdig, pajen klart mm, nu återstår att hacka till rödbetssalladen då är all mat klar som kan göras dagen före. Behöver bara skala och koka potatis i morgon och så iväg till kyrkogården och tända alla ljusen för min älskade dotter, hämta min mor och så invänta de andra. Att träffa dem är det jag ser fram mot och äta god mat det andra känns tungt, saknaden är enorm.

En fridfull jul alla och en god forstättning.
Birgitta

155. Hur gick det med bilen

Min bil

Sovrumsfönstret inför jul 2008 (ps ser ni snön)

Gick ner till Knubbis=bilens namn eller ibland Bullen, vid 3 tiden tog med väskan utifall att. Kan ni tänka er den startade direkt och jag knäppte händerna och sa tack. Blev så glad, tog en extra lång runda innan för att ladda batteri sedan åkte jag till affärerna och gjorde bort allt som skulle handlas och den startade då också när jag åkte därifrån.
Visst blir man glad när det fixar sig. (Carola hörde min bön.)

Idag har jag dammsugit allt, handlat allt, bakat vetebröd. Nu skall jag ta mig en kaffetår med nybakad bulle. Mums.
Återstår torka golven i morgon och på tisdag kan jag göra klart det som kan förberedas inför julafton. Så det har ju trots allt gått bra inför denna jul också, men jag vet jag brukar vara fruktansvärt trött när julafton är slut.
Det snöar här nu och jag behöver inte ge mig ut.

154. Hjälp av sonen

Jul i mitt rumsfönster 2008

Min son kom och vi fick igång bilen med startkablarna men först tog vi bort lampan till bagageutrymmet som bilfirman rekommenderade. Bara det att lampan inne i bilen och klockan inte heller lyser. Suck. Får åka in efter helgerna till bilfirman och ta dem i hampan.
Så åkte sonen och jag till Biltema i Birsta och jag köpte en bilbatteriladdare de är inte så förfärligt dyra kostade 250 kr men det var ju inte planerat att få extra konstnader så här inför jul.
Bilen behövde gå ett tag och det är omkr.6 km till Birsta köpcentra en väg och nu kunde jag också passa åka till kyrkog och tända ljus för min dotter det ligger 3-4 km en väg från där jag bor, åker dit inför julafton också, tog en extra sväng och köpte mig en hamburgare också vilket inte är så vanligt men det här tog musten av mig för idag.
Hoppas bara nu att bilen startar frivilligt i morgon.
Har nästan allt klart inför julafton, lite bullbak och så torka alla golven inte så farligt men ack så trög jag är.
Mitt lilla barnbarn drygt 10 månader, min sondotter, har fått vattkoppar, fick utslag i går och i dag är hon alldeles prickig sa sonen. Men hon babblar på sitt babyspråk som vanligt, även i telefon. Skall visst vara över till julen men hon är lite besvärad av klåda så föräldrarna får inte så mycket sömn.

153. Besvikelse

Mitt köksfönster julen 2008

Skulle åka handla så jag gick ner till bilen och starta den, men tji fick jag.
Den startade inte, batteri nu igen. Bilen är köpt ny 2006 och varje vinter har det varit nåt, första var det några kablar till batteri som bilfirman bytte, garanti 3 år.
Andra året var det fel på batteri så de bytte batteri,och nu ringde jag bilfirman som sa, troligen något som drar ur, antagligen bagagelampan, verkar vara vanligt, ringde min son och berättade jag blev först arg på bilen och sedan så besviken att jag grät. Minsta motgång och jag gråter.
Sonen skall komma imorgon och hjälpa mig starta med startkablar (har egna)och skruva bort lampan. Sen får jag köra omkring ett tag för att ladda upp.
Jag måste ha bilen för att kunna åka till kyrkogården och tända ljus hos min dotter inför julen och när jag handlar för jag orkar inte bära tunga kassar mina händer klarar inte det.
Som tur är har jag väldigt kort bit till mataffärerna så jag kunde gå och handla lite lättare saker.
I övrigt håller jag på att småpynta lite. Skall baka vetebröd så är allt klart sen med baket. En del kan man ju inte göra för långt i förväg när det gäller maten har ju några dar till på mig. De här är ju ändå trots allt bagateller mot det som hänt min älskade dotter.

152. Förstår inte mig själv

Jag förstår inte, det är den 4:e julen utan min dotter. Fortfarande väntar jag på det där samtalet från dig då du säger: -Hej mamma, vilken tid skall vi komma på julafton? Och då skall jag veta att det här aldrig hänt.
Jag har så svårt komma igång och göra det som måste göras, jag kan inte planera som jag gjorde förr, alla nerver är i dallring.
Borde det inte gå lite bättre nu efter de här åren som gått, men det känns inte så.
Din syster ringer och din bror, men ditt samtal får jag aldrig höra igen. Din dotter kommer hit som förut och jag är glad för henne men sorgsen för hennes förlust också, hon saknar ju jularna med dig och det ni gjorde tillsammans.
Jag kan inte förlika mig med det här.

Om ändå denna jul vore över, jag vet att den kommer och går som alla andra jular men det är inte densamma som förr.
I mitt huvud dyker ständigt upp bilden av dig, de sista timmarna av ditt liv här hos oss och det ögonblick då du lämnade oss, förkrossade och oförstående, för det skulle inte hända nu, du har så mycket kvar här med oss att uppleva. Vi tillsammans alla.
VART tog du vägen?

Oändlig kärlek sänder jag dig genom rymden och sfärer till dig till den plats där du finns nu. I ljuset bland himlens stjärnor.

151.Dags för julkortet

Make a Smilebox slideshow

150. Lucia

Min mor ringde och berättade att nu har hon fått ytterligare ett barnbarnsbarn. Så nu har hon 14 barnbarnsbarn vid 87 års ålder.
Det är min ett år yngre systers yngsta dotter, som nedkom med en liten pojke, ja, han vägde drygt 4 kg. Min syster har 3 barn. Så klart jag gläds för deras skull,min systers familj växer och det är min systers 5 barnbarn, och dessutom bonus barn och barnbarn, själv har jag ju 4 just nu.
Men det kniper i hjärtat också, mina syskon har en hel familj och det är som det skall vara.

Min moster som fyllde 90 år i somras har namnsdag idag, hon heter faktiskt Lucia som andra namn. Tänk så gamla en del kan bli, och jag och ni andra har förlorar vårt barn!???? Varför?
Denna gamla dam, min moster,har en dotter som också är drabbad, hon förlorade en son 23 år, 2001.
Tro för all del inte att jag önskar någon annan detta, trots ålder men nog är det väldigt konstigt livet och så oförutsägbart.

Mest av allt önskar jag mej min dotter tillbaka, önskar att detta aldrig hänt att allt skall vara helt som förr. Det är min önske julklapp och så att det aldrig skall behöva hända någon annan.

149. Stor främmande

Farmor med barnbarn vi hade en liten pratstund för ett tag sedan när jag hälsade på

Leta i mammas väska är spännande och se vad farmor gör, en liten linslus

Just anlänt till farmor och nyvaken, i sin mammas armar

Ute har det snöat hela dagen, liksom igår, tog mig i kragen och åkte till köpcentra igår kväll och handlade allt jag skulle ha till julklappar, köpte till och med ett par jeans åt mig själv.
Jag åkte strax innan 18.och faktiskt var det inte så mycket trafik eller folk på affärerna så det gick smidigt ändå, men fick sopa av snön på bilen vid varje affär.
Så himla skönt att det är gjort.

Idag fick jag storfrämmande i litet format, nämligen min söta lilla Mira mitt barnbarn med vidhängande föräldrar, hmm. Tänk hon är inte blyg och har så lätt att le men se tänderna dem får man inte titta på, nejdå, det går inte för sig, men hon gillar verkligen musik, gungar och vickar på huvudet och kroppen. En riktig babbel tjej är hon säger en massa ord riktigt bra och sen går munnen på i ett sånt som man inte förstår, gullungen, men det går ju att peka.
Så roligt att se så duktig hon är, åh, vad de växer, tänk 10 månader drygt nu.

Lite senare på kvällen ringer mitt äldre barnbarn (20 år)från Trollhättan och vi pratade väldigt länge. Härligt när barnbarnen hälsar på eller ringer.
Känner mig mycket lugnare och lite gladare då. Men så tyst och tomt det blir sedan.

148. Så var det gjort

Jag måste säga att allt går väldigt trögt nu att göra inför julhelgen. Gruvar för allt.
Men nu har jag i alla fall bakat 3 sorts kakor. Phuu. Ute är det kallgrader men vinterlikt med snö.
Nästa steg är att åka iväg till Birsta köpcentrum handla nån julklapp, men så jag gruvar, jag är ledig så jag kan åka mitt på dagen och förhoppningsvis är det inte så mycket folk då.

Visst kan man tycka att det skall gå lite lättare denna min 4:e jul utan min dotter men så är det inte, lika jobbigt är det, om inte mer.
Ja, i vilket fall som helst hur mycket jag än gör eller inte gör kommer julen ändå och den har ju ett slut också denna gång. Men det hemska är att då blir det längre och längre sedan jag träffade min dotter. Drömmer att hon och jag sitter på ett moln och håller om varandra flyger runt och slår kullerbyttor tillsammans, ja fantasin har inga gränser eller så är det galenskapen.
Jag älskar och saknar dig så min Carola.
Hela min familj har jag innerligt kär.

147. Favoritbloggen

http://pyretmira.blogg.se/index.html
Denna blogg handlar om mitt lilla barnbarn som är 10 månader och jag är farmor till.
Hon är det sötaste som finns tycker jag naturligtvis, liksom mina övriga barnbarn.


En julbild för många år sedan, Carola med dotter.

I övrigt gör jag inte mer än det som är ett måste.
Har varit så djupt deppig nu ett tag men lite bättre nu. Sitter och redigerar de videofilmer jag överfört till datorn och DVD skivorna. Hur konstigt det än kan verka så ger det mig en viss tröst att kunna titta på min dotter när allt var bra och höra hennes röst och se henne, jag behöver se henne som frisk för att få de bilderna tillbaka i mitt arma huvud. Inte är det lätt men vad gör man. Måste ju prova vad som känns bäst för mig. Tårar blir det men också leenden.
Så har jag alla hennes kläder som står i källaren som jag skall ta itu med men det är knappt jag vill gå dit och det får vara tills efter julen, blir alldeles för mycket annars.
Jag kan inte hjälpa det men jag hoppas julen går fort över, vill bara sova bort den om det vore möjligt, men jag har klarat 3 så jag lär väl klara denna också.
Kram alla föräldrar som har det svårt.

146. Så trött

En liten hälsning till er alla kämpande föräldrar.
Förstår inte men jag är så ohyggligt trött, all kraft har runnit ut genom hela kroppen, var skall jag hitta den igen, för det måste jag, skall ju ha julen här hos mig i år.
Vill ju bjuda dem lite julglädje även om jag själv inte känner nån nu.

145. Snart jul

Nu börjar julen närma sig med stora steg, advent är här om någon dag.
Det är den femte julen utan min dotter, tror nån det känns bättre? Nej, och åter nej.
Det är lika hemskt med saknaden och tomheten. Att åter bli påmind om våra jular tillsammans, det hon tyckte om att äta och göra. Åter vrids kniven ett extra varv i hjärtat. 3 jular har gått, första julen firade vi hos min son, andra och tredje hade jag här hemma hos mig, den 3:e var jag hos min son men denna skall jag ha här hos mig för min mors skull och Carolas dotter, min mor är gammal och man vet aldrig hur länge man får behålla henne men ett vet jag att hon betyder mycket för mig och jag behöver henne länge än. Hon är ett stort stöd för mig. Vi två kan prata.
Den sista tiden har jag varit djupt deprimerad men inte visat det för någon.
Hade mina systrar här en kväll och det var fint. De har respekterat min önskan att få vara ifred till jag kännt att jag kunnat acceptera deras vardagsprat.
Jag vet och kan acceptera att de aldrig kan förstå hur jag känner och sörjer min dotter. Det är väl en del av det som kallas att leva det nya livet.
Att stå tillbaka för de andras skull, sorg, tårar och smärta får jag ta i min ensamhet.

144. Rädslan min följeslagare numera

Söndag den 16 november 2008

Klockan är före 9 på kvällen ringer min äldsta dotter får inget svar, tänker hon är ute tillfälligt.
Ringer igen flera ggr till inget svar.
Ringer igen kl, tio över nio men inget svar. Blir så nervös så tårarna rinner. Jag vet hon är ensam hemma.
Ringer min dotterdotter hon sitter i skolan och pluggar 10 mil ifrån vet inte vad mamma är. Så ringer jag min dotterson han säger han skall också ringa ett par ggr och om hon inte svarar åker han dit.
Jag ringde de mobil nr jag hade men de var gamla och jag har inte fått det nya så jag kunde inte ringa men jag provade på de jag hade men det var fel.

Min dotter ringde strax efter halv 10 min dotterson fick inte heller nåt svar så han hade åkt hem till henne, hon berättade att hon hade bäddat över telefon när hon bäddade sängen och inte märkt det vid 12 på förmiddan.
Nu har jag det nya mobilnr.
Tack och lov, gud så rädd jag blir. Jag målar upp senarier i mitt huvud att nåt hemskt hänt.Det är min person idag.

Skönt dotterson åkte dit han är så bra den pojken.
Jag grät och skällde på min dotter för att hon inte sett efter var hon har telefon och gett mig det nya mobilnr. Jag tror hon blev bestört över min reaktion trodde nog inte jag skulle reagera som jag gjorde, hon förstår nog nu att jag är rädd att nåt händer henne och de andra jag har kvar.
Vi ringer ju alltid varandra varje helg. Den tiden på kvällen är hon aldrig borta.Vi bor långt från varandra hon bor långt söderut och jag norrut så vi kan inte träffas inte så ofta som jag skulle vilja.

143. Hur klarar man förlusten av sitt barn

Det finns av någon anledning både en styrka och en svaghet hos oss.

Styrkan är väl tanken på den kamp och styrka min dotter hade och att jag också måste kämpa mig vidare för hon skulle aldrig acceptera att jag bara lägger av allt.
Hon kämpade, gav aldrig upp, det var hennes kropp som svek.

Svagheten är att jag bara kan stå där och helt hjälplöst se plågan och att livet sakta rinner ut och att inte kunna byta plats eller överhuvud taget göra något för att förhindra det som sker.

Styrkan är att jag måste leva vidare för de barn jag har kvar och mina barnbarn, jag kan inte göra dem mer illa, de går ju också igenom sin sorg och saknad. Hon är min dotter, hon är en syster och hon är en mor till sitt enda barn som hon måste lämna hur ont det måste gjort i henne och hon måste gå helt ensam. Påfrestningarna är enorma i familjen när något sånt här händer, därför att vi alla har olika psyken och är olika öppna till vårt sätt.

Svagheten är att alltid leva med rädslan, ångesten för att något skall hända dem jag har kvar, att alltid vara orolig för allt.

Kampen pågår varje dag för att orka, vilja leva med denna hemska förlust och alla dessa bilder man har av sjukdomstiden, att komma tillbaka till de fina, bra minnen som finns i rika mått men som blivit undanträngda av de svåra.

Allt har sin tid, min tid.
Det gäller att ha och få vänner som förstår, lyssnar och i synnerhet de som vet och inte bara tror sig veta.
De finns en styrka i att vi som varit med om att förlorat vårt barn kan prata om det och vi vet vad den andre menar och känner.

Vår historia skiljer sig kanske på många olika sätt men sorgen, saknaden, tårarna och smärtan är densamma.

Det finns för alltid en plats i mitt hjärta där min dotter lever och det finns ett stort hål som ingen kan fylla, hoppet och tron finns om att vi alla skall mötas igen en dag, för att aldrig skiljas mer.

Det tar lång tid att ta sig framåt, ett steg i taget,för vägen är stenig och krokig och man ramlar ofta ner i de mörka hålen. Sorgen blir aldrig klar den får vi lära
oss leva med så gott vi kan, var och en.
Bara jag vet hur jag känner.

Saknade går aldrig över, hur skulle det kunna vara möjligt att glömma det barn man fött,fostrat och älskat,man bär det inom sig för alltid. Jag älskar alla min barn de som finns här och hon som måste lämna oss.
Sorg är helt personlig för varje person och i den är man väldigt ensam och i sig själv.

Jag säger inte alltid hela sanningen om hur jag mår för att slippa höra någon säga nåt som ex, du måste gå vidare, jag anser att jag har valt att fortsätta eftersom dagar, månaderna och år har gått sedan jag förlorade min älskade dotter Det är svårt att förstå att det har hänt. Jag vill sörja på mitt sätt, inte ett sätt som andra tycker. Det finns inget fel sätt eller rätt.

Mitt, vårt liv är förändrat för alltid medan andras flyter på som vanligt.

142. Till dig Älskade dotter

Jag sitter här och funderar på så mycket jag har att säga dig.
Jag sade alltid till dig att jag älskar dig.
Det är så många andra saker vi inte sade till varandra,
jag vet hur mycket du brydde dig om mig,
och varje gång jag tänker på dig, jag vet du saknar mig också,
för vi saknar dej så.

En ängel kom och kallade ditt namn och tog din hand och sa
din plats är redo i himlen nu och du måste gå med,
måste lämna alla dessa du älskar så,
du hade så mycket att leva för, du hade så mycket kvar att göra.
Det verkar så omöjligt att han tyckte ditt liv här på jorden var slut,
i himlen skulle du starta ett nytt.

Du skall leva för alltid där, just som han har lovat dig
och trots att du vandrar på himlens väg är vi aldrig långt ifrån,
för evig tid vi tänker på dig tills den dag vi ses igen.
Du är för alltid med oss djupt inne våra hjärtan.

Jag älskar dig, saknar dig,för evigt i mina tankar.
Din mamma

141. Känner mig lurad

Det känns tungt att höra på nyheterna idag om Rosa bandets insamling. Bara 25% av de insamlade pengarna går till bröstcancerforskningen. När man hör att var 9:e kvinna får ett sånt besked och det i ens egen familj finns många kvinnor och så barnbarnen osv. Vilka möjligheter har dom att bli friska att få hjälp. Fortfarande är det allt för många som inte klarar det och för många får återfall. De är ju trots allt vi kvinnor som föder barnen borde vi inte vara lika viktiga att få den bästa hjälpen den som oftast ges till män.
Jag har förlorat min dotter i bröstcancer, så det svider ordentligt i mig av besvikelse när jag läser tidningen och ser på TV om detta.
De pengar jag sänder till forskning för bröstcancer för att hjälpa alla kvinnor, för att de unga kvinnorna och kommande släkten skall få leva utan skräcken för denna sjukdom som så många gör idag. Vad kan man tro på idag?

-------------------------------------------------------
Fakta....
Endast en tredjedel går till bröstcancerforskning
Miljonerna rullar in från svenska folket till Rosa Bandets insamling.
Men vad givarna inte vet är att bara en tredjedel av stödet går till bröstcancerforskning.
Nu ska kampanjens siffror synas. Uppgifterna tillbakavisas helt av Cancerfonden.

De rosa banden syns överallt. I butiker, på apoteken och framförallt pryder de många svenskars jackor. Förra året skänktes 170 miljoner kronor till kampanjen enligt Svenska Dagbladet.
Men trots att Cancerfonden, som står bakom kampanjen, går ut med att stödet ska gå till forskning visar siffror att lejonparten går till annat.

http://www.aftonbladet.se/wendela/article3681397.ab

140. Alla helgons dag

Många tända ljus till min älskade dotter, hoppas du ser ljusen från där du är nu.
Älskar dig oändligt, saknar dig varje stund och dag. alltid. Kram Mamma


Balkongen hemma




Utan blixt






Med blixt

139. Ge mig styrka

Nu är jag helt klar med målning av mitt sovrum och jag är nöjd. Har fått godkänt av min dotterdotter också.

Nu står 5 kartonger i min källare där finns min dotters kläder. Dem skall jag sortera upp. En del blir bortfraktad en del kommer jag inte kunna skiljas från.
Giv mig styrka, det blir många tårar och jag har en knut i magen. Vet inte när jag får styrkan att starta men det får ta den tid det tar det här också. På nåt konstigt vis känns det som hon är här.

Över 4 år har det tagit att komma så här långt, men det finns ju ingen återvändo det måste göras, tyvärr.
Nu är jag så trött, så trött, och alla helgons dag kommer nu, skall åka och köpa kransar och flera ljus att smycka min dotters plats och min fars.
Och snart, allt för snart är julen här, kan inte hjälpa det men jag fasar för den.
Jag som älskat att stöka, baka och pynta så till jul.
Men det går väl i år också som övriga jular tiden efter.

138. Rosa Bandet

Det kan hända mej, det kan hända dej, det hände min dotter, hon fick bröstcancer 2001.Beskedet kom jan.2002.
Jag förlorade min dotter 6 maj 2004, en kamp för livet, som hon förlorade, trots sin styrka,tro och hopp, hon ville verkligen leva och jag ville inte mista min älskade dotter, jag kunde bara stå där bredvid och se och höra allt och inget kunde jag göra för att lindra hennes plågor, så hjälplös, men ändå hoppas man in i det sista.
Jag var med henne hela denna hemska tid, körde henne i bil, satt med henne under alla behandlingar, och sjukhus vistelser, inget annat betydde något. Jag fanns med henne till sista andetagen och timmar efter. Det var ohyggligt svårt att lämna henne där, ensam. Det går inte beskriva de känslor man har.

Jag skänker pengar till cancerforskningen unjefär 4 ggr per år. De måste hitta bättre bot mot denna hemska sjukdom där så många barn blir moderlösa trots att överlevnaden har höjts så är det alldeles för många återfall.
Skrivet av Carolas mamma, älskad, saknad, aldrig glömd, i minne evigt bevarad

137. Saknaden

Älskade dotter.
Jag sitter här och funderar på så mycket jag har att säga dig.
Men jag sade alltid till dig att jag älskar dig.
Det är så många andra saker vi inte sade till varandra,
du vet hur mycket jag brydde mig om dig,
och varje gång jag tänker på dig, jag vet du saknar mig
också, för vi saknar dej så.
En ängel kom och kallade ditt namn
och tog din hand och sa din plats är redo i himlen nu
och du måste gå med, måste lämna alla dessa du älskar så
du hade så mycket att leva för, du hade så mycket kvar att göra.
Det verkar så omöjligt att han tyckte ditt liv här på jorden var slut,
i himlen skulle du starta ett nytt.
Du skall leva för alltid där, just som han har lovat dig och trots att du vandrar på himlens väg är vi aldrig långt ifrån, för evig tid vi tänker på dig
till den dag vi ses igen.
Du är alltid med oss djupt inne våra hjärtan.
Jag saknar dig, älskar dig, för evigt i mina tankar.
Din mamma

Okänd förf. Översatt från eng. Några ord ändrade.

136. Birsta igen

Så blev det av att åkta till Birsta och köpa mer färg. Såg att de hade lyktor som jag köpt för några år sedan, ser ut som äkta med ett blockljus i men går på batteri och när det blir mörkt tänds den och fladdrar som ett riktigt ljus. Den lyser flera månader ja upp till ett halvår nästan.
Var ju tvungen gå på affärer och titta på småbarnskläder till mitt lilla barnbarn.
Köpte en liten västklänning med tröja och mjukbyxor. I morgon skall jag träffa henne och se om de inte är för stora men hon växer ju i dem i så fall. Barn växer så fort.

Man blir duktigt trött att gå på detta stora affärscentra, Birsta City som det heter, över 95 butiker under samma tak och om man orkar kan man gå till IKEA huset också som är nästan lika stort och ligger alldeles nära.
Och det är ändå bara en del av Birsta, finns ett oändligt antal affärer där. Behöver en vecka och varje dag för att gå till dem alla. Phuu, och så alla dessa bilar, jag blir alldeles snurrig när jag är där, vill därifrån fort.

Väldigt höstlikt idag löven faller och har alla färger. Måtte vintern bli lugn och framför allt att folk tar det lugnt. Överallt har de plockat fram julpynt.
Om 2 veckor så är det Allhelgona, det känns. Fattar inte, hur kan tiden går trots allt som hänt. Åter en svårt tid då saknaden blir extra markant och så tomt.
Jag har 3 barn 2 kvar här men de borde varit 3 kvar här och så klart mina 4 underbara barnbarn. 20 år mellan bilden till vänster och den till höger. Hon är nu 8 mån.

135. Fredag

Så är det helg igen. De kommer tät inpå numera, när man jobbade så längtade man till helgen numera gör jag inte det. Borde inte vara nån skillnad på dagarna men det är det. Hör ungdommarna skråla utanför men inget som stör mig.
Inget regn idag, var ner till källaren och lastade in vinterdäcken i bilen, är bjuden till son m fam på brunch på söndag. Då skall jag leka med mitt yngsta barnbarn, hon har hunnit bli 8 mån, blir 9 i slutet på månaden, så tiden går.
Måste nog åka och köpa färg och så har jag tänkt köpa nåt till den lilla sötnosen.

Så glad för mina goa vänner jag fått via nätet. De är fanstastiska. Synd bara det är så långt till dem. Vi har alla förlorat ett barn, man önskade ju att det inte skulle vara så, men tack och lov ändå att man har dem.En av dem har jag träffat personligen i sommar. Så roligt.
Min äldsta dotter har drabbats av yrsel, bara snurrar för henne och ingen hjälp har hon fått från sjukvårde, skandal, ändå jobbar hon själv inom sjukvården, de tar inte ens hand om dem som jobbar där. Hur har allt blivit är det bara pengar i allt och de rika som kan få hjälp. Snart ligger vi i botten när det gäller hjälp av myndighet och sjukvård av alla slag här i vårt land.

134. Snart så

Inte mitt sovrum men..

Jag målar och målar, har bara en vägg kvar att mål. Nöjd blir jag men vilket joxande med flytta möbler och så upp och ned på stegen för att nå upp med att måla, inte med möblerna, hmm. Inte nog med det så slår jag tårna i alla möbler för de står på fel plats, det gör ju så förbaskat ont att slå tårna, en blånagel fick jag på stortån för jag klantade mig och tappade nåt tungt på den. Men det går över. Finns mycket värre än det.
Men nu har färgen tagit slut så jag måste köpa mer.
Putsade ett fönster igår så idag regnar det ju förståss, typiskt.
Ja,ja men skönt att ha gjort klart snart. Undrar vad jag då skall hitta på.
Kan ju inte börja julstäda än, men jo, köksskåpen kan jag ju börja med, spelar ingen roll de behöver alltid en städning då och då.
Låter som flitiga Lisa men måste passa på mens lusten finns. Tänker inte så intensiv då men inte kan jag sova nåt bättre, nej då, samma varje kväll bara roterar runt.

133. Målnings start

Så tog jag mig i kragen och åkte och köpte färg till sovrumsväggarna igår. Var in på Rusta köpte lite där och sedan till willys och handlade mat, pratade en stund med bekanta jag träffade där. Uj uj, vad snurrigt det är att åka till storcentra i Birsta, vill komma därifrån så fort det går ändå var det inte så mycket folk eftersom jag åkte vid 18 tiden.
Så skall man kånka och bära allt uppför trapporna, men det fixade jag, 2 ggr blev det.

Så idag har jag tejpat överallt där det behövs och så målat första varvet på en vägg fram till dörren mer orkar jag inte idag, bakom dörren har jag en garderob som måste
flyttas ut från väggen, pust, stånk måste tömma den på allt linne o dylikt först annars kan jag inte rubba den en tum.
Jobbigt, ja, men på samma gång roligt. Kan ju vila lite då och då ingen brådska behöver jag ha, bara det är klart till nov helst men i alla fall före jul.

Satt och pratade i telefon senare med min dotterdotter, Carolas tös, hon har mobil, hon slår 1 signal, så det är jag som får ringa upp henne,tror vi pratade i nästan 2 timmar, vi hade så mycket att prata om. Men nu var hon också förkyld.
Men de unga friska hämtar sig ju snabbare. Ljust ute idag, solen skiner faktiskt lövträden skiftar färg, alla nu, nån frostnatt och lite blåst och det faller av.

132. Ingenting

Det är höst, det är regn, det är sol ibland, det är kyligare, hösten är verklig.
Dags att sätta på vinterdäck snart. Det är förunderligt hur tiden ändå går.
Just nu känner jag mig väldigt passiv, bara är.
En av Carolas rottweiler har blivit 10 år, tänk om hon ändå fått uppleva det. Den rottisen som alltid tror han är en unghund, beter sig så. Men han fick det bästa hem han kunnat få, husse gör allt för honom och han är en så snäll och go rottis. Hans rottis syster finns där hos dig nu eller hur.
Jag kan tänka mig Carola där i sin nya värld med sina rottisar som gått ur tiden hur hon pysslar med dem. Carola tösen min, tiden går fort numera, ju äldre man blir. Du finns där när min tur kommer, tar emot mig. Åh, så jag skall krama dig. Tillsammans skall vi vaka över dem som är kvar så inget hemskt händer. Du håller ett vakande öga på din dotter eller hur. Älskar dig, saknar dig.

131. Viktigt om våldet

snälla hjälp till att föra detta budskap vidare


Till: Svenska makthavare

Natten den fjärde juli försvann en dotter, en syster, en kompis, en kusin, ett barnbarn, en granne, en systersdotter, en bästa kompis, en flicka... en oskyldig 16-årig flicka... Norba...

Hon var hos en vän och skulle hämtas av sin syster. Hon stod och väntade i en minut. Det visade sig att det var en minut för mycket. Hon överfölls handlöst av en äldre man beväpnad med en kniv. Hon hade ingen chans.

Hon överfölls av en man som sjukvården och psykiatrin inte kunnat ta hand om trots tidigare oprovocerade våldsdåd. En man som inte fått den vård och omsorg som han behövde, annars hade detta inte hänt.

Norba är inte den första som råkat ut för liknande dåd. Men härmed deklarerar vi att hon ska bli den sista. Vi startar detta uppror för att väcka liv i makthavarna och få dem att satsa mer pengar på psykvården.

Hjälp oss att inte låta Norbas död vara helt meningslös.



Med vänlig hälsning

Undertecknade
http://www.namninsamling.com/site/list.asp?id=3068
---
Den här namninsamlingen startades den 8 juli 2008 av Simon Shamoun, Norbas familj
Insamlingen kommer att avslutas den 22 juli 2009
Kontakta ansvarig för denna namninsamling


http://www.namninsamling.com/site/get.asp?slutar_med_norba

130.

Ord är överflödiga för det finns inga som kan beskriva de djupa känslor man har, den förtvivlan man känner.

129. Hurra, klart

Ja,så är jag då klar med tapetseringen av fondväggen. Det har gått bra och jag är nöjd med resultatet. Känns mer ombonat nu i sovrummet men jag har 3 väggar kvar som skall målas, men det är bara bra, då har jag jobb ett tag framöver och under den tiden behöver jag inte tänka så mycket och får träning för kroppen, det känns i dom vilande musklerna men går fort över. Roligt är det också tycker jag när man ser resultatet av sin möda.
Känns som min dotter står och hejar på mig. Hon kunde hon också, liksom mina övriga barn, ärvt mamma kan jag tänka.
Förmiddan var det lite sol men så började det regna igen. En blöt höst.

128. Mellan Mödrar olika generationer

Tänk ändå vilken underbar mamma jag har, hon är 87 och med henne kan jag prata om allt som rör mina känslor för min dotter, mina mardrömmar, min saknad efter henne och hon förstår och vi kan gråta tillsammans, hon saknar ju sin man, min far, och min dotter sitt barnbarn också. Hon vet hur det känns, hur jobbigt det är och säger aldrig att nu måste du gå vidare eller dylikt. Jag är så glad jag har min mamma kvar och jag hoppas det blir flera år till och att hon skall klara sig bra.Vi hjälper henne med det hon vill och inte orkar, alla vi 4 syskon, vi har lite olika uppgifter som vi alltid gör men i övrigt går hon och handlar själv, sköter hemmet själv. Om det är någon dag hon inte är så där pigg, ja, då finns vi där för henne.

Tack lilla mamma för att du orkar lyssna på mig, det är värt oändligt mycket för mig. Inte ens mina andra nära lyssnar eller förstår som du. Kram på dig, du är så vacker, ser så bra ut för din ålder.

127. Väder och känslo rapport

Ute är det grått regn regn regn blött och mörkret kommer tidigare för varje dag, ser inte alls fram mot vintern, känns bara mer deprimerande att ha en lång vinter framför sig. Suck!
Tapetseringen går framåt har bara en våd och en halv kvar, men snyggt blir det tycker jag.
Inte långt kvar till julen heller vad jag hatar den nu, jag som alltid tyckte det var så roligt med julstöket och pyntandet, nu väcker det bara hemska minnen igen. Allt är splittrat i bitar inget är sig likt. Kan nån ge mig en dos av nåt så jag får sova bort hela julhelgen.
Saknad, längtan och sökande efter min dotter, upptar mina tankar, men var skall jag söka var hittar jag svar, ingen kan ju säga var vi går när vi lämnar jordelivet.
Bara en stark tro på att vi ses igen gör det lite lättare och så givetvis mina barn och barnbarn som finns kvar här. Carola finns alltid med mig även om jag inte kan se eller höra henne. Tänker ofta hur kunde detta hända, hur kan det vara möjligt att jag förlorat ett av mina barn till evigheten. Det hela är bara en ond dröm eller så är det jag som blivit kollrig=vrickad.

126. Önsketänkande eller..

2004
Ett antal veckor efter min dotters bortgång satte jag mig ner i soffan, tände ett ljus, satt med korsslagna ben och händerna med handflatan upp och blundade och försökte rensa huvudet från allt och kallade på min dotter, då såg jag hennes ansikte framför mig och jag frågande henne "Har du det bra", svaret var "Ja", så frågade jag henne "Kommer vi att ses snart" svaret var "Kanske" sedan var hon borta. Allt detta skedde i mitt huvud med slutna ögon.
Fantasi,ja,kanske men vem vet. Det är ju min önskan att hon skall ha det bra nu.

2006
När det hade gått 2 år, så just i uppvakningsögonblicket en morgon hör jag en röst, även nu i mitt huvud.
"Du måste låta mig gå vidare". Just i det ögonblicket var jag lugn, alldeles lugn. Jag satt fortfarande fast i den tiden och ögonblicket jag såg henne lämnade mej, oss, i det rummet det hände, var det de hon menade?

Men att släppa "taget" är inte så lätt och vart finns hon nu?
Och vad menas med att släppa taget? Det går ju inte bara att tro att man kan glömma bort sitt barn, det kommer aldrig att ske så länge jag har mina sinnen kvar.
Dröjer nog ett tag till innan jag kan "släppa taget" har för mycket att bearbeta ännu, efter allt som skedde under hennes sjukdom och bortgång. De gör för ont, är för plågsamt, tanken på hennes plågor,för mig som mor och som var med henne hela denna tid i över 2 år. Men så småningom kommer jag väl till det som var bra, de goda glada minnen som finns där. Det är en process som jag måste genom och det får ta den tid det tar för mig.
Jag strävar hela tiden efter de underbart fina minnen vi delar.

Mycken gråt blir det i min ensamhet, men jag kan glädjas över det jag har kvar här på jorden, mina 2 barn o barnbarnen.
De sörjer ju också. Hon gav så mycket till så många som den person hon var och fortfarande är, det är min tro och att vi skall ses igen.

Detta skrev jag ned de år då det hände,alla händelser har jag nedskrivna allt som dyker upp av minnen skriver jag ned och sparar. Jag får ju inga fler minnen av henne efter hon lämnat oss. För mig är allt heligt. Ett liv med ett tragiskt slut och förhoppningsvis en fantastisk början på ett nytt för henne. Man måste tro för att överleva, så känner jag.

125. Återblickar

Barn och teater
Mina flickor tyckte om att spela teater när de var små.Så till jularna när deras kusiner kom så spelade de upp sina påhittade scener tillsammans med sina kusiner för oss föräldrar och minsann så fick vi betala inträde också. Fantasin var det inget fel på.

Mina flickor kokade kaffe till sin mamma (mej)på helgmornarna när de blev lite större 5-8 år gamla.
Jag skrev ner på en lapp hur mycket vatten och kaffe de skulle ta.De var så stolta när de kunde bjuda mamma kaffe på säng och jag njöt av det förståss. Underbara tider.

Att klä ut sin lillebror var också ett av de roliga påhitt som mina flickor hade.Den lille killen (2-3 år)blev utklädd i olika stora kläder som flickorna hade, ytterkläder,och fick små tofsar i håret och han fann sig i allt.Han var ju 10 år yngre än min yngsta dotter, alltså Carola.
När han var ännu mindre satte de honom i en papperskasse, dem de har på affären och bar honom i den men aldrig att han klagade, tyckte nog det var roligt.
De har växt upp alla 3 och fått familj, barn, men ett av mina barnbarn är moderlös, det gör ont och är svårt att förstå, jag lider med henne också. Den mor som alltid fanns för henne. Dottern betydde så mycket för Carola.
Min son är en vuxen man med familj, villa, bra jobb, sambo och en liten dotter,mitt barnbarn som föddes i januari i år och som jag är stolt farmor till.

124. Konstig

Jag vet inte vem jag är numera. Drar mig undan allt, gör det som måste göras men inte mer. Vill knappt gå utanför dörren. Har blivit som en eremit. Hur skall det bli nu i vinter när jag är så här nu. Vad finns det som kan få mig att krypa ur mitt ide och träffa folk. De enda jag träffar är mina barn, min mor och så varannan onsdag på våra Febe träffar, tur att de finns, vänner chattar jag med här i datorn. Den är både bra och förslavande.
Nä, måste ta tag igen och måla mina väggar och sätta upp fondtapeten, det blir ju en liten förändring, det kanske piggar upp. Är så dyster så jag skäms men har inte riktigt viljan att ta tag i det inte just nu i alla fall.

Älskade dotter min, saknar dej hela tiden. Det är så tomt så tomt utan dig här.

123. Torsdag 11 sept V37

Torsdag den 11 sept. var jag in och servade bilen och passade på att gå och titta på fondtapeter. Hittade en som jag köpte. Skall sätta den i mitt sovrum och övriga väggar skall jag måla.
Så igår fick jag för mig att jag skulle åka och köpa färg. Tog med en tapetbit, men var inte så lätt få exat färg som fanns i tapeten, tapeten var hel nyinkommen så jag antar att färgskalan inte hängt med riktigt. Men jag köpte en provburk av den som var närmast i nyans.
Skall bli spännande att se. Men först måste jag göra lite underarbete, slipa lite på skarvar och sånt, vilket inte är lika roligt och dammigt blir det. Så måste jag flytta möbler och täcka golv, phuuu, svettigt men jag har gjort det förr så det går.

Inte kunde jag låta bli att börja samma kväll, så det blev provmålning och det är en bra terapi för mig till kropp och själ.
Ibland är man nöjd med sig själv, när man har samlat sig för att göra nåt som är roligt och förnyar. Fokusera tankarna på nåt annat.

122. Lördag den 20 september 2008

Kände att jag måste åka till kyrkogården

Kände att jag måste åka till kyrkogården och tända ljus,så jag åkte kl 19 på kvällen, börjar bli skymning men ljust nog, solcell lampan lyser där, tänder mitt ljus, står där och pratar högt med Carola och upp mot himlen, frågar, varför hon måste lämna oss,varför fick hon inte byta med mig eller att hon fick vara en av dem som fick bli frisk. Sa, att jag saknar henne så mycket och inte kan förstå meningen. Frågor utan svar, ja, jag vet, men kan ändå inte låta bli att ställa dem.

Det går nog aldrig in i mitt vett att hon verkligen är borta från jordelivet Jag bad också att hon skulle få vara glad, lycklig och fri från allt ont och att hon finns där för oss också och att hon skall hälsar på mig.
Tårarna rinner, jag kan inte andas, gör så ont, så ont.

Muren jag byggt upp när jag är där har fallit.
Jag känner ändå ett visst lugn när jag varit dit, fast jag vet hon inte är där men där är ännu en plats jag kan hylla minnet av henne, där lade vi det som var hennes synliga yttre.

121. Du finns

120. Minnen underbara minnen

Carola på bild
Som liten, kring 2-3 år, älskade Carola att gräva i jorden och plocka daggmask som hon stoppade i fickan utan min vetskap.Hon hade ett behov av att sova upp till närmare 3 timmar på dagen när hon var liten då var hon ett glittrande solsken men blev hon väckt före så blev hon sur.
I alla fall fick hon en tom O,boy burk av mig att lägga sina maskar i, istället för fickorna som hon gjorde en gång och jag inte upptäckte det förän hon sovit sina timmar. De var i bitar inte roligt alls.
Till min fasa, som avskyr mask, orm osv så kom hon in och tömde burken på köksgolvet för att visa sina fynd.Oj, oj. På senare år kan man ju skratta åt detta, numera ler man vemodigt med tårade ögon.

Min äldsta dotter tyckte om musik som nog alla barn gör, men hon var blyg, Var omkr.2år då vi spelade musik en dag försvann hon bakom dörren när jag tittade efter stod hon där och dansade den lilla kroppen rörde sig efter musiken hon inte kunde motså men inte ville någon skulle se. Denna lilla goa tulta.

En gång när jag och mina vuxna döttrar sitter hos Carola vid köksbordet och pratar och min äldsta dotter sitter och leker med såna där figurer som om man klämmer på den så öppnar den händerna el fötterna berodende på vad den föreställer,denna var katten Gustaf.
Rätt som det var flög den ur händerna på henne och nöp fast i näsan på henne. Åh, som vi skrattade vi kunde inte sluta, Åratal efter minns vi och skrattar.
Hur det gick till är en gåta för när man släpper taget sluter den sig direkt.

Min son då, jo då det finns en massa där också men han är 10 år yngre än Carola som var yngst när han föddes och min äldsta var 13,så det var rätt stora då han föddes men han har mycket minnen från Carola de stod alla nära varandra och Carola närmast eftersom min äldsta dotter flyttade söderöver och han och Carola bodde kvar här. Han var 16 år när hans stora syster flyttade med sin familj söderöver många mil härifrån.

Tankarna flödar det gör ont men jag tror det är bra också att ta fram dem jag behöver minnas det roliga då vi alla var tillsammans.

Så många härliga minnen som finns och som poppar upp nu efter dessa år som gått, efter Carolas sjukdom och bortgång, jag har varit helt blockerad av det som hände, fastnat totalt i min glasbubbla, bara kommit ut lite då och då första åren efter och helt fokuserad på henne när hon var sjuk. Nu kan jag tänka längre bak i tiden, men mina sorgestunder och saknaden finns där hela tiden, tårar, förtvivlan och det som känns så omöjligt och overkligt. Men jag har klart det i över fyra år nu. Måste ju.

119. Första behandl snart avslutad

Från juni 2002

118. Föräldrarättighet

Sprider vidare detta.

Det är en namninsamlingen som handlar om:
Rätt till sjukskrivning vid barns bortgång

http://www.namninsamling.se/index.php?nid=2375

på www.namninsamling.se


I övrigt förkylning bättre. Det är ju inte snuvan och hostan som tar ner en mest utan febern nu är den borta så jag kan vara uppe, känns skönt. Kan börja äta igen så krafterna återvänder, för man behöver dem så väl.

117.Fredags tankar

Kan man någonsin förutse hur man skall må från dag till dag eller år.
Då menar jag inte den vanliga vardagen utan efter en förlust av en dotter, ett älskat barn, känslor är något som man inte kan beskriva i ord alla gånger och i synnerhet inte efter en stor förlust.

Man kan må ganska bra ett tag och så helt plötsligt faller man djupt ned i hopplösheten, saknaden, svåra minnen, inget kan hejda det.
Försöker att tränga bort det som gör så ont men just den här dagen går det inte.

Gråten sitter där hela tiden och tårarna rinner, det är så vårt.
Huvudet brusar av alla tankar som snurrar runt och kommer upp till ytan igen.
Så får det vara idag för jag kan inte hejda dem, i morgon kanske jag mår bättre.

Gråter inte lika ofta men smärtan, saknaden finns alltid där inne.Den syns inte utåt.
Men jag vet att det kommer flera sådana dagar då jag bara faller, inget särskilt händer men det kommer ändå och just den dagen kan jag inte handskas med det.
Det har varit flera skapliga dagar men idag är en sådan dag som är svår att hantera, men jag kämpar. Kanske varar det inte hela dagen.
Skrivet 12 sept 2008

Ett hål i mitt hjärta

Det finns ett hål i mitt hjärta, ett tomrum där mörkret bor, sorgen, smärtan, saknaden.
Men runt detta hål bygger jag mjuka vita väggar och där sätter jag upp kärlekens röda hjärtan, där placerar jag alla bilder av dig och vackra minnen av det liv vi fick tillsammans jag plockar fram allt jag har och får och kanske blir hålet mindre och inte så svart men det kommer alltid att finns där.
Det vita mjuka väggarna är du min dotter som jag älskar, det mörka är min saknad och tomheten efter dig.

Pang, bom, en förkylning

Här ligger jag i sängen åkte på en förkylning i lördags efter att ha klarat mig i över 7 år. En lång tid och tack och lov inget under den tid Carola var sjuk.
Men nu slår det plötsligt till snuva, hosta och feber känner mig så ynklig, och så får jag dåligt samvete att jag gnäller även om det bara är för mig själv, tänker på vad min dotter fick utstå under sin cancer behandling, ändå klagade hon inte, mycket, mycket värre än en liten förkylning, den är ju över på några dar.
Jag skäms att jag är så dum, tänker på hur hon hade det under flera år, det gör ont och jag kan ju inte ens föreställa mig hur det kändes för henne, jag kunde bara se vad cancern och behandlingarna gjorde med henne och hur den tog henne ifrån mig.(oss)
Är det rätt att behöva gå igenom så mycket och ändå förlora. Tårarna rinner men vad hjälper det, jag har gråtit sjöar men jag får inte tillbaka henne ändå och det är svårt förstå.
Så mycket lidande som finns för så många och inget botemedel har de kommit fram till.




Skrivet måndag 15 sept 2008

116. Minnesgudstjänst 7 sept.2008 för våra barn

De vågräta ljusen är våra I Varfskapellet i Vivstavarv hade vi minnesstund för de barn vi mist. Det blev en ljus och stilla stund för oss alla. Tändning av ljus inne och maschaller ute och så ljus flytande på vattnet. Tyvärr kom fabriken bakom att lysa för starkt så bilderna blev väl inte så bra. Och någon mäster fotograf är jag inte. Klockan 11 på kvällen när jag var hemma kunde jag se ljusen flyta förbi på vattnet från min balkong söderöver men var för mörkt att fota. Då hade de flutit omkring sedan strax efter kl.20.00 då de sattes i öppna vattnet (havet).

115. Fortfarande tomt

Den senaste veckan har varit tung gråter inte lika ofta men när jag ser på henne då kommer tårarna men jag vill ändå höra hennes röst och se henne på filmer jag har.
Måste ju bygga upp andra minnesbilder än dem jag fick sista åren, då cancern berövade henne allt.
Har ingen lust med nåt just nu men måste uppbringa energi till Söndag då vi här i Febe Medelpad skall ha en "Minnesgudstjänst" för våra barn med ljuständning och om vädret tillåter skicka ut tända ljus på vattnet.Några ufo-ballonger kan vi inte släppa upp för det är för nära flygfält och flygrutt säger luftfartsverket och givet måste vi ta hänsyn till det.

Läser på nätet om mina vänners plåga hur dåligt dom mår känner igen mig själv och jag tänker på dem men så lite man kan göra, finns ju inga ord till tröst.
Alla dessa dagar som kommer och går och minnen som dyker upp ständigt och när man minst anar. Mycket trodde man att man glömt men så gör man något och genast kommer tankarna, så här var det, så här gjorde vi, det här tyckte de om, osv.
Minnen är bra och jag samlar på alla skriver ner dem för att inte glömma liksom jag skriver ner konstiga händelser och drömmar.

Mina vänner tänker på er och sänder kramar.
Carolas mamma

114. Tomt

Dåligt väder idag, blev istället en städdag.
Hjärnkontoret har stängt just nu. För mycket andra petiteter runt omkring. Ibland blir det bara tomt, hittar inga ord. Finns bara saknad, tystnad.
Hösten är på väg.Det plockas bär i skogarna och kokas sylt och saft, men inte jag.
Tittar ut genom fönstret,regn och grått, ser rönnbären som är många och röda.

113. I huvudet på en mamma

Bilden symboliserar masken på när vi går ut.

Tankarna går sin egen väg. Så här kan det bli.
Jag tror att om någon mår psykiskt mycket dåligt så är det som att råka ut för en sjukdom, eller en olycka och man ligger där med outhärdliga plågor och skriker av smärta.
För den som mår psykiskt dåligt skriker det i mitt innersta, i mitt huvud men ingen kan höra de skriken.
All denna smärta är outhärdlig och man vill bli befriad från den, ibland kan man få hjälp men ibland hjälper inget.

Om någon vet att jag mår dåligt så vill vi ändå inte tro det är så illa som det är, för vi kan ju inte känna den personligt. Vi kallar på hjälp för vi är hjälplösa åskådare i dessa svåra situationer.
Men det finns ingen eller inget som kan förhindra att jag tar mitt eget liv om jag beslutat mig.
En svårt sjuk som får veta att de inte kan göras mer och de kan inte bota dig bara förlänga livet så länge det går är motsatsen, de vill leva vidare, de hoppas, de pratar oftas inte heller om det, gör man inte det, finns hoppet fortfarande kvar för dem, för anhöriga, men vad som rör sig i deras huvud vet vi inte.
Båda kanske känner att det går bara en väg till befrielse för att slippa all denna hemska smärta, de som vill och kan, gör sitt val, snabbt. Andra kämpar vidare mot det oundvikliga.

Det är vi som blir kvar som måste fortsätta trots den enorma förlust vi blir drabbade av.
Vi kan inte förstå VARFÖR. Det finns så många obesvarade frågor. Varför blev våra barn drabbade av detta. Vad har de gjort för att måsta lida så. Vad har jag gjort för att förtjäna detta. Så går tankarna.
Det går inte att förhindra olyckor, sjukdom, suicide, det händer, vi bär inte skulden men vi tar på oss den. Mot alla ods hoppas vi att det ändå bara är en mardröm.

Jag har många gånger kännt att jag står inte ut längre och haft tankarna att nu avslutar jag det här som gör så ont, jag orkar inte längre.
Funderat på hur jag skall göra, stått och vägt men varit för feg men också tänkt på dem jag har kvar här och den hänsyn jag måste ta till dem. För jag älskar dem också, de lider också.
Så småningom efter mycket lång tid och då talar jag om månader, år förändras jag men tanken fanns där. Sorgen, saknaden går inte över men jag lär mig lite mer, dag för dag. Mitt liv är förändrat för alltid, jag är förändrad. Det syns inte utanpå men det känns inom mig, jag bär det med mig var jag än går eller är.
Jag älskar mina barn, alla, och barnbarn i djupet av mitt hjärta, de ger mig styrkan att kämpa vidare med livet som det blev, för det blev inte som jag ville eller trodde, vi fick inte välja.
Jag hedrar min bortgångna dotter genom att minnas henne som hon var, innan allt hände men det svåra är att arbeta bort det hemska. Jag behöver min tid, mitt sätt att göra det.

Det är helt omöjligt att tänka förnuftets tankar när man är sk nydrabbad för man befinner sig i sin egen verkliga overklighet, en glasbubbla, fjärmad från omvärden, inne i sin egen smärta.

Jag känner som att, det finns ingen som kan vara expert på någon annans känslor.
Bara jag är expert på mina känslor.
Jag kan lyssna på andras berättelser och känna igen. Ja, så känner jag också och så gjorde jag också, få bekräftelse på att jag är inte galen. Det är så här det är.
Det går inte att göra jämförelser, det går inte säga, det är inte bara du som har sorg.Vi är trots allt olika och inget är konstigt med det.

Jag orkar bara med min egen sorg just nu men jag kan känna empati, jag kan gråta med dem och känna för dem som liksom jag förlorat en bit av sig själv, (sitt) mitt barn. Det utesluter inte på något vis sympati för andra hemskheter som händer runt omkring mig och andra.
Det här är bara mina egna funderingar och tankar.Det finns ingen tröst i det här tankarna men det kanske hjälper mig i min bearbetning.

112. Mer värmande ord

Till Minne av min dotter Carola på nätet www.familj.se
Tiden går, och jag känner vissa speciella datum i magen och hjärtat en saknad som gör ont. Ser då sambanden, Allhelgona, julen, den 29: maj etc för alla dessa datum är ständigt återkommande minnen som hon gav. Vi ska ju gå vidare för det vill Carola självklart att vi ska. Men när jag ser dessa bilder så slits jag itu. Att inte få krama och bara ringa till henne - hon gav mig en sådan styrka som hon visste att jag hade, dock inte jag själv. Hon uppmuntrade mig och stod verkligen upp för mig.
Vilken annan kamrat har funnits så nära? Vi delade skolår sedan första klass. Vi var åtskilda några år men hon var alltid densamma. Lugn, trygg och ärlig! Dessutom genomsnäll! Kram Carolas mamma för alla fina bilder som väcker fina minnen hos mig. Jag har gått vidare i min sorg men det finns något som gör ont i mig när jag tänker på henne och känner saknaden. /En väninna till Carola

Tack från Carolas mamma

111. Värmer modershjärtat

Bild på Carola
Jag fick ett så fint mail för någon dag sedan av en nära vän och skolkamrat till Carola som värmer mitt hjärta så. Här är ett utdrag av detta mail som jag fått hennes medgivande att publicera här.

Hon skriver följande:
Jag blir verkligen rörd över din otroligt gulliga dotter som jag saknar så mycket och tänker på hur det var som då, när hon tog dessa kort på mina barn och mej, och att få se bilden på henne gör sååå ont för min saknad är så stor!
Tårarna värker i mitt hjärta. (PS. Det är ett antal år sedan bilderna togs)

Nu är jag så tacksam för din fina omtanke att du delger mig dessa minnen som jag hade glömt.
Tack, tusen tack.

När barnen var så här liten gick jag i en ständig trötthetskänsla och dimma. Var ju ensam med dem alla tre. Men en som gjorde det lite lättare för stunden var Carola när hon erbjöd sig att hämta mig och mina två små (tvillingar) för att vi skulle få komma bort från lägenheten. Vi for hem till henne.
En annan gång var hon barnvakt när jag skulle ner på min mormors begravning. Tufft gjort av henne att ta sig an två pojkar i den busiga åldern. Men de var så snälla, sa hon. Å, det vet jag också.
Ingen annan och det lovar jag har gjort sådant för mig. Din dotter har lämnat så många fina spår i mitt hjärta - önskar jag kunde ge henne en kram, en stoooor varm kram.
Denna vecka har jag jobbat med en tjej som har Colliehundar. Hon berättade att hon tyckte Carola var så himla go´och vi har utbytt minnen -hon påminner lite om Carola i sätt och ändå inte.
Många varma kramar från en som är såå glad över att Carola hade en sån fin mor! Du har fostrat din dotter i kärlekens tecken, det vet jag för jag fick ta del av den.

Tack för de fina orden, du som skrev dem. De betyder så mycket. /Carolas mamma.

110. Forts. på artikel Livet efter

Detta kanske inte är i allas smak men vi får ha vår egen tro och vi ser utifrån våra egna perspektiv men nog vill vi att det är så här det är.
För egen del kan jag intyga att näradödenupplevelsen, att se sig själv ovanifrån existerar, min egen dotter upplevde den. Många vågar eller vill inte berätta vad de upplevt för de tror att ingen tror på dem eller för att skona nära kära och att de fantiserar i synnerhet när det gäller mycket sjuka som känner att de inte kommer att klara sig. Hoppet finns alltid trots allt att det skall gå bra.

Dödsprocessen
De andar som beskrivit livet på andra sidan för oss har ofta sagt att de inte minns någonting av själva dödsprocessen. Efter insomnandet på jorden vaknade de helt enkelt upp igen i andevärlden.
Vi har därför inte, som i de många vittnesbörden om näradödenupplevelser, några ingående skildringar av tunnelfärder, möten med ljusvarelser, återblickar på jordelivet etc. Detta är onekligen synd, eftersom vi då hade kunnat jämföra andarnas och de återupplivade människornas berättelser.

Den minnesbrist som andarna visar beträffande dödsprocessen finner vi emellertid också hos flertalet av de människor som återupplivats efter att ha varit kliniskt döda. Över hälften säger att de inte hade någon näradödenupplevelse alls, och de övriga minns vanligen bara brottstycken av det händelsemönster som forskarna med ledning av tusentals näradödenberättelser har ställt upp.
Och så kan ju också vara fallet med andarna. Orsaken till att de inte gett oss några utförligare skildringar av dödsprocessen skulle alltså kunna vara att det bara är ett fåtal andar som minns hela händelseförloppet, och att de som gör det inte har berättat alltsammans för oss.

Det lilla material vi fått tycks dock stämma bra överens med det vi har om näradödenupplevelser.
Bla sägs i båda materialen att den döde kan betrakta sin avlagda fysiska kropp och att döden medför en känsla av frid och välbefinnande.

Ankomsten till andevärlden
Men hur det nu än förhåller sig med minnena av dödsprocessen, så tycks det vanliga vara att anden vaknar upp i andevärlden utan att omedelbart inse vad som skett. Särskilt är detta fallet när döden kom oväntad. Anden är samma människa som på jorden - bara minus den fysiska kroppen. Och eftersom den eteriska kroppen har samma ålder och utseende som den fysiska hade på jorden, börjar andelivet där jordelivet slutade. Ett treårigt barn som dör inträder i andevärlden som treåring, en vuxen inträder som vuxen, en åldring som åldring. Det finns dock berättelser, enligt vilka åldringar inträder i andevärlden i föryngrad gestalt.

Anden vaknar upp i en ljus och fridfull omgivning - det kan vara i ett hus eller i en vacker trädgård - och den vaknar med en stark känsla av välbefinnande. Vid uppvaknandet är den inte ensam. Det finns alltid någon eller några andra andar närvarande - ofta släktingar eller vänner - som hjälper nykomlingen till rätta. Man talar om för honom var han nu befinner sig, något som inte alltid leder till avsett resultat. Det händer ofta att nykomlingen inte fattar att han är död, utan tror sig vara kvar på jorden. Detta är kanske inte så konstigt, ty den nya världen tycks inte skilja sig alltför mycket från den gamla. Anden finner sig vara klädd i de kläder den senast hade på sig på jorden, och även de mottagande släktingarna kan vara klädda på ett sätt som den känner igen. Den nya världen förefaller också vara lika fast och materiell som den gamla och ser i stort sett likadan ut.

Uppvaknandet kan vara ganska omtumlande, och anden blir ibland förvirrad och behöver
först lite lugn och ro för att finna sig tillrätta. Den blir då omhändertagen på ett lämpligt sätt av andar som har detta till arbetsuppgift. Så kan t ex en person som före sitt frånfälle legat sjuk en längre tid få fortsätta att ligga i en säng i andevärlden tills han känner sig frisk.
Enligt några berättelser finns det regelrätta mottagningsstationer, där nykomlingarna tas om hand och förbereds för andetillvaron. Många andar behöver lång tid - i vissa fall många år - för att förstå och acceptera sin situation. Det finns också sådana som har svårt att fatta att döden inte innebar en total förintelse av dem som individer.

sök: Livet efter detta.eniro.
LIV EFTER DÖDEN från internet- www.canit.se/~glader/ndup.htm Om adressen stämmer idag vet jag inte för det är några år sedan jag hittade detta.

109. Intressanta artiklar jag hittat. Livet efter detta

Ett halvår efter jag förlorat min dotter, fick jag avtalspension från 2005, 2,5 år innan jag uppnått pensionsåldern. Från jobbet skänkte de mig den dator jag hade arbetat med till mig. Ett halvår efter det skaffade jag internet. Där började mitt sökande efter sidor liknande den som kommer här nedan och sidor där jag kunde komma i kontakt med andra föräldrar i samma situation, alltså förlorat barn. Febe kom att bli den jag valde.

Denna artikel sparade jag.

Nära-döden-upplevelser, iakttagelser vid dödsbäddar
Livet efter detta
Grundläggande är människans vägran att acceptera det egna medvetandets utslocknande.

Spiritualismen...
Spiritualismen vill med sin fenomenologi visa att människan som individ inte upphör att existera när hon lämnar jordelivet. Enligt spiritualismen är det bara den fysiska kroppen som dör, resten av människan lever som s.k ande vidare på andra sidan, i det som spiritualisterna kallar andevärlden. Anden har där en subtil kropp av eterisk substans som både invändigt och utvändigt ser likadan ut som den fysiska gjorde under jordelivet, och i den kroppen är det mänskliga jagmedvetandet fortfarande i besittning av sin identitet och alla sina själsförmögenheter. Anden har alltså begär,hyser känslor, tänker, hör samvetets röst, har intuition osv. Den har givetvis också minne, och minns t o m sitt jordeliv. I andevärlden lever anden tills det är tid för den att reinkarnera, dvs födas in på jorden för ett nytt jordeliv. De spiritualister som inte tror på reinkarnation betraktar andevärlden som ett slags förgård till paradiset och det eviga livet där.

Nu finns det inte någon klar och ogenomtränglig gräns mellan vår fysiska värld och andevärlden,ty med sin inre varelse är människan redan under jordelivet förbunden med andevärlden.
Information om denna kan därför föras in i vår värld. Dels kan vi under sömn, i näradödensituationer och vid utanförkroppenresor lämna vår fysiska kropp och besöka andevärlden i icke-fysisk gestalt,dels kan vi i vårt dagvakna medvetandetillstånd få kontakt med andarna. De kan sända oss tankar och ibland t o m tala till oss och visa sig för oss. Många människor har upplevt detta vid ett eller annat tillfälle. Särskilt mottagliga för impulser från andevärlden är de sensitiva personer som kallas medier, förmedlare mellan de två världarna.
Intressant tycker jag eller hur...
Fortsättn. kommer om denna artikel

108.

107. Spelat över video till DVD idag

Idag har jag fortsatt att spela över från videofilmerna jag har till DVD skivor.
Nu har jag en hel massa bilder av min dotter som hon var, inte de som sjukdommen gjorde.
Jag skall prägla in dessa bilder och filmer i mitt minne så jag kan lägga undan de sista åren som blev så smärtsamma under hennes sjukdom.
Jag är så glad, ja, glad att jag har dem, för det är ju så hon är och så vi skall minnas henne. Det är hennes egen dotter som filmat dem, välsigne dem båda.
Saknaden och sorgen över hennes öde glömmer man aldrig men bilderna måste bli de som är från den tid hon var en frisk och glad och vacker tjej. Hon var vacker när hon var sjuk också men fick biverkningar, sitt vackra hår som hon tappade 2 gånger men det växte ut innan hon lämnade oss men inte till den längden hon hade före behandlingarna.

106. En tid efter, tro vad man vill

Tro vad man vill.
2004
Efter jordfästn:
En kväll så tittade jag av någon anledning på min sovrumsdörr och helt plötsligt började handtaget att röra sig snabbt upp och ned flera gånger, detta hände 2 ggr med någon veckas mellanrum. Även denna gång undersökte jag om dörren stod mot något, eller hur lätt det var att röra handtaget, men det var tomrum så inget hade kunnat påverka dörren och handtaget är trögt och går inte att trycka ned så lätt.

Ett år efter 2005.
Datorskärmen o datorn. Den gamla.
Datorn sätts på när jag är i köket fast jag stängt både skärm och dator.

Senare 2005
När jag sitter och skriver så blir det plötsligt som dansande figurer på skärmen ser ut som ett ansikte, först kollar jag om det är damm på skärmen eller om det reflekteras från tvn och putsar glasögonen, blinkar, gnuggar ögonen och kollar allt men de är kvar, försvinner sakta mot vänster och är borta.

2006
Skärmen släcks och tänds
Nu flera dar när jag sitter vid skärmen släcks den och tänds själv.

Är det Carolas sätt att säga att hon finns här nära mig nu? Åh, vad jag önskar att det är så. Varför gör den annars så här, har inte hänt på över ett år nu. Glapp?

Söndag eftermiddag 22 okt.2006
Detta är ingen dröm.

Har inte ens satt på datorn på hela dagen, orkar inte, vill inte, ligger bara på sängen, kollar lite tv.
Helt plötsligt när jag ligger där på sängen så startar skärmen till datorn jag hoppade till, jag har inte varit i närheten av den idag. Fick vara, efter en stund
tänkte jag släcka skärmen men innan jag tryckt på avknappen så stängde den sig själv.

Var och en är salig i sin tro, och jag tror på henne. Ingen kan heller motbevisa det jag upplever.
Jag har skrivit ned allt efter varje händelse och dröm jag haft under de här åren direkt efter för att inte glömma.

105. Tillbaka blickar

Skrivet juli 2007.

Några veckor efter min dotters bortgång satte jag mig ner i soffan, tände ett ljus, satt med korsslagna ben och händerna med handflatan upp och blundade och försökte rensa huvudet från allt och kallade på min dotter, då fick jag se hennes ansikte och jag frågande henne "har du det bra" svaret var "ja" då frågade jag "kommer vi att ses snart" svaret var "kanske" sedan var hon borta. Allt detta skedde i mitt huvud med slutna ögon.
Fantasi ja, kanske men vem vet.

2006
Så nu när det hade gått 2 år, så just i uppvakningsögonblicket en morgon hör jag en röst, även nu i mitt huvud. "Du måste släppa mig, du måste låta mig gå". Just i det
ögonblicket var jag lugn, alldeles lugn.

Men att släppa är inte så lätt och vart är hon på väg?
Och vad menas med att släppa taget? Det går ju inte bara att tro att man kan glömma bort sitt barn det är ju omöjligt. Men sorgen lindras antar jag med tiden.
Dröjer nog ett tag till innan jag kan "släppa taget" har för mycket att bearbeta ännu, efter allt som skedde under hennes sjukdom och bortgång. De gör för ont, är för plågsamt, tanken på hennes plågor,för mig som var med henne hela denna tid i över 2 år. Men så småningom kommer jag väl till det som var bra, de goda glada minnena. Det är en process som jag måste genom och det får ta den tid det tar. Jag strävar hela tiden efter de underbart fina minnen vi delar.

Mycken gråt blir det i min ensamhet, men jag kan glädjas över det jag har kvar här på jorden, mina andra barn o barnbarn.
De sörjer ju också. Hon gav så mycket till så många som den person hon var och fortfarande är, det är min tro.

PS. Kommer mera sedan Sus.

104. Två världar

Kan man leva i två världar. Det liv jag ville ha men inte fick. Det liv som blev och som är både en mardrömsvärld och den vi kallar verklig. Varför, jo, saknade efter min dotter och förståndet som inte vill tro, att hon inte är här mera. Den gör mig så illa.
Det liv som nu är verligt, om det nu är verkligt, den ger mig trots allt mycket glädje över det jag har, de barn som finns här med mig och de barnbarn jag är välsignad med. De finns runt mig varje dag i mina tankar alla dem jag älskar så.
Carola finns också runt mig inom mig men inte synlig, jo, jag kan se henne i mitt inre och jag kan höra henne i mitt inre.
Tiden bara går och går och ändå mår jag inte mycket bättre, annorlunda ja,jag kan skratta, jag kan skämta, jag kan känna men under allt detta finns inte den äkta djupa glädjen som fanns förr. Jag vill känna den igen. Det känns inte som jag längre. Ett skal som visar en mask utåt och en annan när jag är för mig själv.

Det finns en mening med allt sägs det, men jag har inte hört vari den meningen består. Är det i livet efter detta vi får veta.
Visst är det så att vissa dagar är väldigt mörka och andra är rätt drägliga. Men de tär de dåliga dagarna. Visst är det så också att det inte syns utanpå hur man mår inuti. Men kämpar gör jag varje dag för att komma till någon slags ro i själen.
Jag vill se mitt yngsta barnbarn bli stor, hon är 6 mån nu. Jag avgudar alla mina barnbarn liksom mina tre barn, de två jag ser och hon som jag inte kan se här hos oss.
Att överleva sitt sina barn är nog det värsta som kan hända. Min mor har överlevt två av sina barnbarn. Min far slapp uppleva det men han är 10 år äldre än mor och hon är nu ett år äldre än han var när han gick bort 86 år gammal. Jag saknar honom mycket. En snäll man, familjen betydde väldigt mycket för honom.

103. Saknad

102. Tankar, tankar

Tänk om det ändå gick att ringa till våra saknade barn

Mina tankar går som vanligt kring Carola ständigt återupplever jag det hemska, tankar om begravningen som jag tränger bort så fort jag kan, börjar alltid gråta,det känns som jag är där igen, vill inte, vill inte att det är sant, att det blev så här, saknar henne så fruktansvärt mycket. Själen var finns den, själen som är hennes pesonlighet,kroppen är en bekräftelse på att vi syns och finns. Allt detta saknar jag även om kroppen blir tom när vi går bort, ljuset släcks.
Tänker, hur kändes det för henne, att veta att hon måste lämna allt här på jorden och gå ensam mot en okänd värld, hon pratade aldrig om det ville inte,hon hade hoppet in i det sista och ville nog inte vi skulle bli lessna hon orkade inte med att vi blev känslosamma för då tappade hon kontrollen,tårarna rinner, jag måste slå ifrån mig hela tiden,hela jag värker av smärta inför hennes lidande. Det går inte att förstå. Men man kan ju ändå tänka, hur skulle vara att veta att det inte finns någon väg tillbaka, det som blev hennes verklighet och min mardröm.
Jag undrar ibland om jag blivit konstig och jo,jag har förändrats mycket.
Jag accepterar mer och mer att många i min omgivning inte vill prata eller förstå att min sorg den finns alltid med mig genom alla år jag fortsätter mitt liv. Jag har gett upp, jag har ingen lust att höra andra säga, du måste gå vidare, för det har jag gjort de fyra år som gått. Lika bra att ha masken på utåt.

101. Livet är inte lätt

Nu är det några dar sedan jag skrev här. Som jag förut nämnt spelar jag över videofilmer till min dator och vidare till DVD skivor. Det tar lite tid, och många, många minnen finns på dessa videoband. Det tar kraft och är inte utan tårar men även små leenden.

Har också gjort en bildfilm som jag satte musik till, men då blev det så över-väldigande känslosamt så jag föll rakt ner i avgrunden. Jag har så svårt för känslosam musik numera men jag får vänja mig allt eftersom.

I övrigt är det ömsom sol, ömsom regn, snart börjar skolorna och semestrarna är över för många. Hösten knackar på dörren igen.

Jag gör inga stora planeringar numera, mer än dag för dag, det enda som känns meningsfullt är mina barn och barnbarn, livet i sig vet jag inte vad det bär hän eller har för mening. Varför vi lever här och nu.
Vad jag kan fundera på är, lever vi på jorden för att konsumera, skövla, förstöra, bli mera egoistiska,känslokalla inför katastrofer och annat. Vart är vi på väg.
Finns inga svar på denna sida av livet, men hoppas och tror ändå att det skall finnas någon plats i nästa liv där det är lugnt och vacker och smärtfritt. Om det inte gör det, vad skall vi då tro på. Så många unga har ju förlorat tron och orkar inte med den press de hela tiden utsätts för. Studera för att få jobb men ändå finns inga jobb att få inom de område de läst för att kunna förverkliga sina drömmar.
Så många vi är som överlever våra barn, det är helt obegripligt. Så skall det väl ändå inte vara. De som behöver hjälp och söker hjälp oavsett vad, får ingen hjälp.
De skickas hem med piller i en burk. Stackars arma unga och de sjuka, nog måste det bli ett slut på den likgilltighet myndigheter av alla slag visar upp.
Så många sorgliga historier det finns på grund av detta.
Nej nu blir det för sorgligt skall sluta för ikväll. Godnatt ni som ev. läser detta.