102. Tankar, tankar

Tänk om det ändå gick att ringa till våra saknade barn

Mina tankar går som vanligt kring Carola ständigt återupplever jag det hemska, tankar om begravningen som jag tränger bort så fort jag kan, börjar alltid gråta,det känns som jag är där igen, vill inte, vill inte att det är sant, att det blev så här, saknar henne så fruktansvärt mycket. Själen var finns den, själen som är hennes pesonlighet,kroppen är en bekräftelse på att vi syns och finns. Allt detta saknar jag även om kroppen blir tom när vi går bort, ljuset släcks.
Tänker, hur kändes det för henne, att veta att hon måste lämna allt här på jorden och gå ensam mot en okänd värld, hon pratade aldrig om det ville inte,hon hade hoppet in i det sista och ville nog inte vi skulle bli lessna hon orkade inte med att vi blev känslosamma för då tappade hon kontrollen,tårarna rinner, jag måste slå ifrån mig hela tiden,hela jag värker av smärta inför hennes lidande. Det går inte att förstå. Men man kan ju ändå tänka, hur skulle vara att veta att det inte finns någon väg tillbaka, det som blev hennes verklighet och min mardröm.
Jag undrar ibland om jag blivit konstig och jo,jag har förändrats mycket.
Jag accepterar mer och mer att många i min omgivning inte vill prata eller förstå att min sorg den finns alltid med mig genom alla år jag fortsätter mitt liv. Jag har gett upp, jag har ingen lust att höra andra säga, du måste gå vidare, för det har jag gjort de fyra år som gått. Lika bra att ha masken på utåt.