357. Gamla dikter - om en mor

Hittat på nätet
Tänk på din mor! text: Edvard Bäckström (1841-1886)

Tänk på din mor, närhelst du går på vägen,
när ned du lägger dig, när upp du står!
Tänk på den hand, den röst, som from och trägen
har rört din vagga, läst ditt fadervår!

Glöm ej din mor, ty närmast hennes hjärta
du legat, redan innan hon dig fött!
Och när det skedde, stor var hennes smärta,
men mångfalt större blir den, när du dött.

Tänk på din mor, ty hon har företrädet,
om än din far dig gav mer kraft och tukt!
När han dig förde fram till kunskapsträdet,
lät hon dess grenar bära känslans frukt.

Glöm ej din mor! Hon skall ej mer begära,
än att ej du vill slita edert band.
Blott om det gäller strid för land och ära,
hon väpnar, fastän gråtande, din hand.

Tänk på din mor, som helst dig följt i spåren,
ju mer din stig blev törnig, brant och sträng!
När du var blott en knopp, då var hon våren;
när du var tuva, var hon blomsteräng.

Glöm ej din mor, ty var din segers yra
kom hennes hjärta mer än ditt att slå!
Men led du nederlag, du blev den dyra
oändligt mycket mera kär ändå.

Tänk på din mor, som genast du förrådde,
när av en flyktig flamma du blev bränd,
och jämför sen det solsken, du försmådde,
med denna lusteld, för en natt blott tänd!
Glöm ej din mor, men sök i hennes boning
ett heligt rum, en vila blid och skön!
Törhända vann din vilda dag förskoning
på grund av hennes milda morgonbön.

Tänk på din mor, ty ingen jordmån gives
som mindre kostar, och som skänker mer
än varje stund, när du hos henne trives
och därigenom henne trevnad ger.

Glöm ej din mor, ty kanske har den ljuva
förr, än du anar, griften till sitt bo!
Låt hennes grav då bli ditt minnes gruva
och ankarplatsen för ditt hopp, din tro!

Tänk på din mor, ty om du själv dig gömmer
i jorden snart som stoftets arvedel,
hon blir den enda då, som aldrig glömmer
ett drag av dig - förutom dina fel.

Glöm ej din mor, glöm ej ett silverhårigt,
ett bleknat ansikte, en böjd gestalt,
ett samvet, men som log, ett femtiårigt
förbarmande, som såg i dig sitt allt!

Tänk på din mor, när du av vilan svalkas,
när striden stundar, faran tycks dig stor,
när strävan tröttar, frestelsen dig nalkas,
i liv och död tänk på din mor, din mor!

Dikt 2
Dagen bär vår moders namn  text: August Blanche, 1827

Mamma, se den dag är inne,
Dagen bär vår moders namn!
Och vi barn med glädje hinne
Till ditt möte, till din famn;

Allt vad vi dig kunna önska
Det vet du, men det oss lär,
Huru vi barn skola grönska,
Vi, som mogna till besvär.

Snart vi ut i världen träda,
Växa liksom plantor opp;
Må du oss från törnen leda,
Vattna oss med himmelskt hopp.

Ack, hur ofta vi dig smärta!
Nästan varje dag Gud ger,
Men ditt goda modershjärta
Säger: jag förlåter er.

Må du ej ifrån oss ryckas
Uti våra späda dar,
Då vi utav världen tryckas, -
Världen ondskan med sig har.

Må du icke nederdigna
Under tyngden av besvär,
Men vår Gud skall nog välsigna
Dessa mödor, som du bär.

Men en gång vid målets möte
Skall du vila, trygg och nöjd,
Lugn i barnens ömma sköte;
Bort med sorg, i stället fröjd!

Nu vi barn så barnsligt bedje:
Gud, ack Gud! Hör blott vår bön,
Du i himmelen berede
För vår ömma mor sin lön!