........................................
Så här tror jag blommornas Skapare gör,
när den tiden är kommen då blommorna dör,
jo då går Han omkring här i stad och i land,
och de blommor som dött tar Han upp i sin hand,
och han smeker så ömt att Han döden betvingar.
Och de blomblad som vissnat förvandlas till vingar.
Jag tror att det är så i blommornas värld,
att man har samma svindlande mål för sin färd,
för trots olika färg eller form eller sort
och att tiden för blomning är lång eller kort
så har blommor en dröm fast man säjer det sällan,
det är drömmen om ljuset, om självaste källan.
Jag tror att det nånstans långt bortom all gräns,
och så nära ibland att dess ljuvlighet känns
finns en paradisträdgård som ingen har sett,
där dess Skapare själv och Hans blommor blir ett,
och där trasade kalkar och brutna små stänglar
blir till blommor som både är blommor och änglar.
Så undra då på att den blomman blir skön
som vill göra sitt liv till en lovsång och bön:
Herre hjälp mig att öppna mig så varje dag
att mitt innersta, sköraste, vackraste jag
ger en glimt från en lustgård som saknar sin like:
Det är nu jag vill blomma, och sen i Ditt rike.
Ur "En aning av evighet"
Atle Burman
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
