Det gick inte så där bra risken för att jag har KOL är stor men den skall utvärderas av läkaren den 3 okt. Sedan får jag höra vad han säger och om det blir en röntgen och någon medicinering. Ja jag är rökare och får ta i övervägande om den ovanan. På den tiden då jag började denna ovana fanns inga alarm om faror och när jag miste min dotter blev det ju inte bättre och tanken att sluta har jag inte gjort något åt, några smällar till under sista tiden har inte gjort det bättre. Dessutom saknas viljan just nu men jag tar inte ut något i förskott eftersom jag inte har fått en slutlig diagnos. Vet inte riktigt hur jag skall tackla detta känner just nu ingenting, ingen oro heller. Det som sker det sker känns det som.
Idag på morgonen fick jag telefon från min syster som berättade att vår kusin ringt och berättat att vår moster gått ur tiden 94 år gammal. Ett långt liv med livsglädje och många sorger. Hon miste sin man när hon var omkr. dryga 50 år, ett barnbarn 2001, 23 år och så sin ena son för 2 år sedan.
Moster Mimmi är min mors (91 år) enda syster och den enda kvar av fyra syskon så nu är det bara min mor kvar.
Känns vemodigt trots att hon levt ett långt liv. Men hon har överlevt många i sin egen familj och en i min egen familj så har också min mor. Nog är livet bra konstigt att de så mycket yngre lämnar oss så tidigt men en del blir så gamla och inte alltid psykiskt närvarande. Nog kan man tycka att det är fel och fel ordning.
Det är svårt mista en förälder även om de levt ett långt liv men det finns ändå inget så svårt som att förlora ett barn. Bland det svåraste är ju också att i unga år när man som bäst behöver en mor förlora henne i allt för tidig ålder. Det är svårt att tänka sig att det finns någon mening i det, jag kan inte finna den meningen.
Så idag har jag tänt ett extra ljus bredvid min dotters ljus för min moster. Ljuset för min dotter brinner varje dag och har så gjort nu i över 8 år och så förblir det så länge som jag kan. Vila i frid.
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
