24. Begravningsdagen

21 maj 2004 kl.15:00 i stora kyrkan
Min son körde mig till kyrkan, där sitter redan alla andra, vi familjen, går in när kyrkans klockor börjar ljuda, ledda av den kvinnliga prästen som Carolas dotter valt. Som en dimma är allt, jag skakar som i frossa, gråter, förstår inte vad som händer, ser inte, hör inte. Sitter där på bänken, gråter, tårarna flödar oavbrutet. Prästen stöder mig när jag går fram, hon håller min hand och sitter vänd mot mig när hon inte talar. Min svärson håller mig i hand hela tiden och min son mina axlar. Min äldsta dotter är som förstenad. Allt är i dimma. Det kan inte vara min dotter, det är en mardröm, den värsta tänkbara.







Alla dessa människor, en vit kista och ett hav av blommor. Det händer inte, är inte verkligt. Går fram till kistan glider ner på knä med händerna på kistan prästen fattar tag i mig, jag tar min dotterdotters hand, hon gråter så. Varför händer allt detta? Jag gråter hejdlöst hela tiden.

Inledning spelades Chess Sång av solist
Som en bro över mörka vatten
Tears in heaven
CD Always on my mind med Elvis

Psalmer
Var inte rädd för mörkret
Att mista en vän
Som liljan på sin äng

Avslut ”Air” i D.dur av J S Bach

Kistan Dekorerad med: vinröda rosor, vita gerbera, vita lövkojor och grönt.

En strid ström av människor som går fram till kistan, vuxna män som gråter öppet.



Alla dessa är Carolas familj, släkt, skolkamrater och vänner. Tystnad, högen av rosor växer till ett berg. Förutom alla blommor på golvet runt om, så väldigt många.


Den sista vilan
Bilfärd till Berglunda skogskyrkogård 16:30 vi allra närmaste till Carola i rad och vi själva sänker hennes kista till sista vilan på den plats hon fått och som ligger nära hennes hem.

En speciell plats som hennes dotter valt där bara hon ligger det första året.

Släpper ned vår andra ros där. Den första lade vi på kistan i kyrkan. Faller åter på knä där, någon tar och håller i för att jag inte skall ramla ned.

Samling i församlingshemmet för alla med kaffe och smörgåstårta det blev fullt där också liksom i kyrkan, så mycket blommor, så många telegram, en hel tjock pärm och så många människor. Så åter samling vid graven som nu inte är ett stort hål, där ligger nu alla dessa blommor.Vet inte riktigt var jag skall ta vägen.

Men den här dagen tar också slut och på något sätt kommer jag hem men med vem minns jag inte än idag.