588. Märklig himmel

Den 12 sept gick jag ut på balkongen och såg detta på himlen kl. var mitt på dan 14.36 skyndade mig in hämtade kameran och tog kort. Har aldrig sett himlen så förut. Ser ut som vingar eller slöjor.Vackert var det.

 Nu blir det mörkt allt tidigare på kvällarna och löven på träden börjar att skifta färg luften är svalare och friskare när det inte regnar för regnat har det gjort mycket denna vår, sommar o höst. Förhoppningsvis dröjer det någon månad eller mer tills första snön kommer. Burrr känns inte alls bra. En lång vinter framför oss igen. Men vädret går inte göra nåt åt bara att genomlida och klä sig därefter.
Så här ser det ut på träden utanför min balkong idag när det började skymma lite.

587. Vad händer nu

Igår måndag var jag till distriktsköterskan och gjorde en spirometer, alltså de mäter lungans utblås på en förutbetstämd skalla där vikt ålder och längd är inlagd samt astma som jag har.
Det gick inte så där bra risken för att jag har KOL är stor men den skall utvärderas av läkaren den 3 okt. Sedan får jag höra vad han säger och om det blir en röntgen och någon medicinering. Ja jag är rökare och får ta i övervägande om den ovanan. På den tiden då jag började denna ovana fanns inga alarm om faror och när jag miste min dotter blev det ju inte bättre och tanken att sluta har jag inte gjort något åt, några smällar till under sista tiden har inte gjort det bättre. Dessutom saknas viljan just nu men jag tar inte ut något i förskott eftersom jag inte har fått en slutlig diagnos. Vet inte riktigt hur jag skall tackla detta känner just nu ingenting, ingen oro heller. Det som sker det sker känns det som.

Idag på morgonen fick jag telefon från min syster som berättade att vår kusin ringt och berättat att vår moster gått ur tiden 94 år gammal. Ett långt liv med livsglädje och många sorger. Hon miste sin man när hon var omkr. dryga 50 år, ett barnbarn 2001, 23 år och så sin ena son för 2 år sedan.
Moster Mimmi är min mors (91 år) enda syster och den enda kvar av fyra syskon så nu är det bara min mor kvar.
Känns vemodigt trots att hon levt ett långt liv. Men hon har överlevt många i sin egen familj och en i min egen familj så har också min mor. Nog är livet bra konstigt att de så mycket yngre lämnar oss så tidigt men en del blir så gamla och inte alltid psykiskt närvarande. Nog kan man tycka att det är fel och fel ordning.
Det är svårt mista en förälder även om de levt ett långt liv men det finns ändå inget så svårt som att förlora ett barn. Bland det svåraste är ju också att i unga år när man som bäst behöver en mor förlora henne i allt för tidig ålder. Det är svårt att tänka sig att det finns någon mening i det, jag kan inte finna den meningen.

Så idag har jag tänt ett extra ljus bredvid min dotters ljus för min moster. Ljuset för min dotter brinner varje dag och har så gjort nu i över 8 år och så förblir det så länge som jag kan. Vila i frid.

586. September nu börjar hösten

Så är vi då inne på höstmånaden. Jag skall villig erkänna att jag inte gillar vinter och kyla gruvar enormt inför vintern, känns som det blir värre för varje år. Det inget att göra åt, bara att ta sig igenom så gott det går.
Med höstmörker och vinter så blir tankarna mörkare och saknaden djup och tung efter min dotter. Jag har i alla fall fått fira min födelsedag med mina båda barn som finns kvar här med mig och barnbarn.
Dessutom fått vara med om min sons bröllop tillsammans med barn och barnbarn men så klart det djupa sår man bär inom sig ömmar särskilt mycket när man träffar hela släkten. Så mycket som vi inte fått uppleva tillsammans i min familj under dessa år. De minsta barnbarnen har aldrig fått träffa sin faster.

Nej om någon undrar, sorgen, saknaden den lever kvar så länge jag själv andas, hur skulle det kunna vara möjligt att bara tro att man kan glömma bort sitt eget barn som man fött och fostrat och sett växa upp. Så många minnen har jag ändå fått som andra inte har som mist och det är jag tacksam för. Carolas syskon fick ju också minnen att bevara men det blev ju en tomhet för dem också, de får inte heller flera minnen för det tog slut allt för tidigt. Och min dotters eget barn, vad fick hon, ett tomt hål i sitt hjärta, en enorm saknad efter den trygghet bara hennes mor kunde ge. Så ensam mitt i den svåra tiden när man är så ung som hon var då hon miste sin mor. För även om där finns andra så är sorgen så privat och alla kan inte sörja genast för verkligheten blir så annorlunda. Så klart sätter det djupa spår.
Men livet fortsätter, åren går hur obegripligt det än är. Glädje ämnen blandas med saknad men fortsätter gör det ändå för oss alla, för vi väljer att leva klart det liv vi fått. Ingen vet vad som händer nästa dag, nästa år, en dag i sänder är det som gäller de flesta. Att göra så gott man kan.