548. Fruktansvärt

Norge har drabbats av en fruktansvärd massaker och det verkar vara en enda persons verk. Hur kan man vara så omänsklig att döda unga människor i denna mängd. Hel ofattbart. Vi här i Sverige känner med alla dessa föräldrar som mist ett barn och övriga anhöriga. Vi som själva mist ett barn vet vad de nu måste gå igenom, vi känner med dem. Vi tände ljus för dem hemma vi var med om en tyst minut, en tyst halvtimma i facebook.

Märkligt väder denna sommar juli månad, varmt men väldigt fuktig luft, kvävande och blåsigt. Dimman väller in på kvällen och morgonen varje dag. Jag måste säga jag mår inte alls bra av detta väder, sol värme är ok och även en aning fukt men inte detta. Känns som jag inte får tillräckligt med syre och min astma blommar för fullt. Har dessutom väldigt svårt att sova. Blir inte mer än högst 2 timmar per natt eller rättare sagt mot morgonsidan, ibland blir det mer än ett och halvt dygn vakentid. Det sliter hårt och känns inte bra alls, blir luddig i huvudet och orkar inte göra något, får huvudvärk också. Gnäll, gnäll, ja, men hur skall jag komma ur detta tillstånd, blir så hemskt deprimerad, lätt till tårar eftersom jag dessutom tänker för mycket, saknaden är djup och smärtsam nu, vill ha alla mina barn kvar här. Varför fick jag inte det. Kastas tillbaka till min dotters sista dagar och sista timmar här med oss. Förstår inte nånting numera.

Barnbarnen, som jag är farmor till mår bra, de är en energi källa. Lille minstingen som föddes i juni växer, han blir rundare och följer med blicken, jag ser att han tittar på sin storasyster som är 3 och halvt år. Mina godingar, vilken tur jag har dem, vilken tur jag har alla 5 barnbarnen, de är min rikedom nu. Men vemodet finns alltid där, hon som inte fick träffa sina brorsbarn, hon som alltid saknas men som jag tror ändå är närvarande fast vi inte kan se henne.

Jag kan höra hennes röst när jag stannar upp och lyssnar, jag kan se henne inom mej och det gör så ont, så ont.

Den allra yngste i barnbarns skaran, 14 dagar gammal, en liten kille som jag är farmor till. 

547. Lite tankar

Det är svårt skriva här just nu för jag är helt tom. Vädret har varit bra nu ett tag men rätt fuktig luft på
kvällen. Semester månaden har börjat för många och det måste kännas skönt för dem som arbetar.
Jag har ju semester jämt numera om man nu kan kalla det så. Har gått 6 år sedan jag fick min avtals pension och 4 år som vanlig pensionär. Märkligt hur tiden går.
Just nu vet jag inte hur jag känner sorgen saknaden finns ju där hela tiden men jag lär mig allt efter tiden går att leva med den och det är skönt att kunna stänga av och vila även om det inte behövs så mycket för att man skall falla igen. Allt är lika ofattbart nu men jag kan nog handskas med det bättre än förut kanske.
Jag har mina övriga 2 barn kvar här och nu 5 barnbarn.  Jag tänker på att min Carola går vid min/vår sida hela tiden, alltid närvarande fast vi inte kan se eller höra henne. Hon är med oss och hon är speciellt med sin egen dotter, de är och vill jag tro. Ingen kan ju säga att så är det inte.
Jag tänder mitt ljus här hemma varje dag och jag åker till kyrkogården varje vecka och tänder ljus och ser till att där är fint. Det känns så viktigt för mig och för hennes dotter också.

Ibland liksom fryser sorgen fast, jag kan inte gråta och det sitter som en klump i halsen och magen. Då brukar jag ta fram hennes foton eller filmer som jag har för att förlösa gråten för jag inser att den måste ut annars klarar jag inte dagarna och orkar inte göra någonting. Det är mitt sätt, andra har troligen sitt eget sätt när smärtan blir för mycket.
Jag älskar ALLA mina barn och ALLA mina barnbarn.