126. Önsketänkande eller..

2004
Ett antal veckor efter min dotters bortgång satte jag mig ner i soffan, tände ett ljus, satt med korsslagna ben och händerna med handflatan upp och blundade och försökte rensa huvudet från allt och kallade på min dotter, då såg jag hennes ansikte framför mig och jag frågande henne "Har du det bra", svaret var "Ja", så frågade jag henne "Kommer vi att ses snart" svaret var "Kanske" sedan var hon borta. Allt detta skedde i mitt huvud med slutna ögon.
Fantasi,ja,kanske men vem vet. Det är ju min önskan att hon skall ha det bra nu.

2006
När det hade gått 2 år, så just i uppvakningsögonblicket en morgon hör jag en röst, även nu i mitt huvud.
"Du måste låta mig gå vidare". Just i det ögonblicket var jag lugn, alldeles lugn. Jag satt fortfarande fast i den tiden och ögonblicket jag såg henne lämnade mej, oss, i det rummet det hände, var det de hon menade?

Men att släppa "taget" är inte så lätt och vart finns hon nu?
Och vad menas med att släppa taget? Det går ju inte bara att tro att man kan glömma bort sitt barn, det kommer aldrig att ske så länge jag har mina sinnen kvar.
Dröjer nog ett tag till innan jag kan "släppa taget" har för mycket att bearbeta ännu, efter allt som skedde under hennes sjukdom och bortgång. De gör för ont, är för plågsamt, tanken på hennes plågor,för mig som mor och som var med henne hela denna tid i över 2 år. Men så småningom kommer jag väl till det som var bra, de goda glada minnen som finns där. Det är en process som jag måste genom och det får ta den tid det tar för mig.
Jag strävar hela tiden efter de underbart fina minnen vi delar.

Mycken gråt blir det i min ensamhet, men jag kan glädjas över det jag har kvar här på jorden, mina 2 barn o barnbarnen.
De sörjer ju också. Hon gav så mycket till så många som den person hon var och fortfarande är, det är min tro och att vi skall ses igen.

Detta skrev jag ned de år då det hände,alla händelser har jag nedskrivna allt som dyker upp av minnen skriver jag ned och sparar. Jag får ju inga fler minnen av henne efter hon lämnat oss. För mig är allt heligt. Ett liv med ett tragiskt slut och förhoppningsvis en fantastisk början på ett nytt för henne. Man måste tro för att överleva, så känner jag.