293. Spiral nedåt

Ute är det sol till och från blåser,omkr +18.
Men det är en sån dag, plötsligt kommer tankarna, synerna, ser framför mig den stund det ögonblick när min dotter lämnar denna värld, jag faller i gråt, gång på gång, det gör så ont, det är så hemskt, vill inte minnas just det, vill minnas den tid som var bra, då vi alla mådde bra. Tiden läker inte, den förändrar, för min del har jag nog blivit mera instängd från omvärlden, jag deltar bara på avstånd, de jag vill delta i är mina barn och barnbarn, jag skulle vilja ha dem alla här runt om mig men de är vuxna har egna fam. jag gav dem liv men de måste leva det själva som vuxna som jag själv gjort. Jag har valt och vill fortsätta finnas i deras liv, de betyder allt. Önskar dem alla allt gott. En önskan jag har kommer aldrig att uppfyllas att min älskade Carola skall vara här hos oss. Jag tror och hoppas att hon ändå är det fast vi inte kan se varandra. Jag saknar henne till vanvett, varje stund och dag.

Jag läser i tidningar osv om alla dessa unga som inte fått leva sitt liv fullt ut och jag tänker på deras föräldrar och den förtvivlan de känner och vad de har framför sig.