2. Så började det

År 2001 i november kände Carola en knöl i vänster bröst och uppsökte läkare, denne sa, det är nog inget farligt för du är så ung men du skall ändå få tid till mammografi.
4 Januari 2002 fick hon tid för mammografi hennes pojkvän följde med, beskedet där blev direkt, du har bröstcancer och Mammografi-läkaren sa, att den är allvarlig. Det skulle tas prover på den på sjukhuset.

När min dotter ringde mig på jobbet och berättade trodde jag först att hon skojade med mej men så var det inte, hela min värld rasade ihop , liksom hennes, jag kände genast av någon anledning att detta är inte bra, allt blev kolsvart mörker i mina tankar och jag kände redan då att det här skulle aldrig bli bra. Varför jag kände så vet jag inte eftersom jag hade motsatt känsla året efter, när min syster fick sitt besked. För min syster har det gått bra. Hon är "frisk" idag.

Det togs prover och beskedet var inte bra. Men det tog ändå flera veckor innan hon fick komma in för operation och ytterligare provtagning och så väntan på svar.
Det visade sig vara en elakartad tumör och hon fick tid för operation, där skulle de ta en tårtbit och avlägsna så mycket som möjligt och ta bort körtlar. Detta med tårtbit anser jag vara ett stort misstag eftersom hennes diagnos var så allvarlig redan från början. De visste ju läkarna.

Dagen kom och jag körde henne in till operation och led alla kval tills jag fick besked hur det gått.
Jag ringde och frågade hur det gått och för att fråga när jag fick komma.
Jag hämtade hem henne och efter en tid började hennes cellgift behandling, vilken fruktansvärd
behandling detta är, blodprovstagning inför alla behandlingar, väntan på svaren och sedan ligga där medan giftet droppar in i kroppen och sedan illamåendet, trots tabletter, tröttheten,
orkeslösheten och redan efter någon vecka börjar håret lossa. Då tog denna tuffa tjej och rakade bort sitt långa, tjocka, vackra hår.