Vill vakna till den verklighet som var förr då jag hade alla här hos mig.
Jag fattar inte någonting, den här tiden som gått verkar bara flimmrat förbi utan innehåll för jag är inte riktigt närvarande jämt. Men visst finns det fina stunder och de är när jag får vara med mina barn och barnbarn.
Det är ganska bisarrt att fota en gravsten, men på samma gång är det som om jag måste för jag kan ju inte få flera foton på min dotter så då har det blivit så här istället.
De andra jag har kvar kan jag ju fota men för henne har tiden stannat hon kommer alltid att se ut som på de foton jag har, vi andra förändras genom åren själv känner jag mig 20 år äldre i mitt sätt även om det inte syns utanpå, hmm.
De är så sjukt så ofattbart.
Jag tittar ofta upp mot himlen och letar den stjärna som bär hennes namn, för hon har en egen stjärna där uppe, den stjärnan köpte min son till Carolas dotter för några jular sedan som en julgåva. Den bär hennes namn för evigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
3 kommentarer:
Jag fotograferar Mickes grav med så det var inte så jag menade Birgitta.
Men jag vet att du förstår vad jag menade Birgitta.
Men det är bedrövligt att vi ska behöva göra det, det borde vara tvärtom.
Kramar!
Tårarna rinner ner av det du skiver.
Livet rullar förbi som i en film och ibland är vi delaktiga och ibland som du skriver är vi inte där.
Många kramar Mimmi-Theos mamma
Så klar jag vet vad du menar Suss men det var bara det att det slog mig helt plötsligt att de är många av oss som gör det, jag tar många kort själv inte tycker jag det är fel utan ganska naturligt för oss föräldrar vad har vi annars att fota de finns ju inte kroppsligt här. Andra kanske tycker annat men det struntar jag i. Och de är så fint på dessa platser med alla ljus och blommor
Kram Suss
Ja mimmi, det är som en skräck film inte alls som det borde. Hjärnan har inte fattat riktigt allt än.
Skicka en kommentar