Jag har en vän som miste sin dotter 20 år gammal i en propp i hjärnan, allt gick så hastigt. Min vän och jag har chattat med varandra flera år och även träffats fast vi bor långt från varandra.
Dottern gick bort för drygt 6 år sedan och lämnade sin familj och sin sambo.
Denna sambo fick lymfcancer och har kämpat med den länge.
Idag kl. 10.40 gick han bort, lämnade föräldrar, släkt och vänner i sorg och saknad.
Han blev endast 32 år. Ännu ett offer för "odjuret" cancer.
Min vän vakade också tillsammans med föräldrarna hos honom men innan hade han en önskan och det var att han skulle få ligga i samma grav som sin bortgångna sambo, min väns dotter.
Min väns familj gick med på det. Så otroligt fint av dem, han var ju deras dotters älskade pojkvän.
Nu är de två förenade i den nya världen och jag tror hon mötte honom där i ljuset med utstäckt hand, för min vän berättade att han log och fick frid.
Två unga människor har förenats i himlen.
Så sorgligt och smärtsamt för de som står dem båda nära.
Min vän, du skall veta att det gör mig ont och att jag beklagar att livet ger oss så mycket sorg och saknad.
Vi kämpar för att göra vårt bästa av det liv vi fått men ibland är det förgäves våra barn tas ifrån oss och vi förstår inte varför.
Känner med hans föräldrar de har en lång väg av sorg, saknad och smärta framför sig.
Jag vet att min vän finns där för dem, för sån är hon, alltid en hjälpade hand för de som behöver.
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
4 kommentarer:
Så fint du har skrivit Birgitta!
Pratade med M nyss...dom är nu tillsammans i det Eviga livet och inget ont kan hända dom mer.
Det är vi som blir lämnade kvar som får bära på smärtan nu.
En dag ska vi alla ses igen och jag rår inte för det men jag längtar.
Kram!
Suss, ja det är vi som blir kvar som får bära smärtan till den dag vi förenas igen.
Du är inte ensam om att längta, så gör jag också för jag saknar så att få känna ro. Vill känna mig levande som förr.
Kram
Jo det är nog inte detta livet som är meningen utan det måste finnas något annat, vår tid är bara en pasus i det stora hela. Jag har fått förstå att det finns mer och jag är inte längre rädd eller skrämd av döden fastän jag är 53 "bara". Tag vara på varje dag och uppskatta det goda som dagen ger, tids nog möter vi vår saknad på något sätt. Det är att bära saknaden som är vårt lass.
Så fint du skriver Birgitta!
Har inte pratat med M på länge. Hoppas och tror att dom är tillsammans nu igen.
Jag längtar också och jag vill som du känna mig levande igen.
Kommer vi någonsin att göra det?!
Kramar
Lilian
Skicka en kommentar