Idag är det 5 år sedan jag måste följa min dotter till sista vilan en dag man fasar för och inte fattat än idag hur det är möjligt och hur man överhuvudtaget klarade att stå på egna ben, så mycket tårar och ångest och så blockerad från omvärlden som man var.
Det värsta en förälder någonsin kan uppleva. Ingen skall behöva vara med om det.
Det händer allt för ofta men man kan önska att livet vore annorlunda.
En livstidsdom som inte ens den värsta brottsling behöver uppleva, åtminstonde inte i vårt land.
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
5 kommentarer:
Du är i mina tankar.
Jag finner inga ord...jag vet hur HEMSKT det känns.
Nu tänder jag ett ljus för Theo och Carola.
Kramar som känns. Mimmi-Theo´s mamma.
Läst det andra inlägget med tårar och tänker att hur fort ens liv kan förändras.
Att vi alla har förändrats som människor och att ingen av oss orkar slösa energi på oviktiga saker.
Känner med dig!
Det är så overkligt och fasansfullt det som hänt våra barn och allt efter med begravning och urnnedsättning.
Allt är som i en dimma, en ond dröm.
Jag minns inte så mycket men jag minns känslan jag hade i min kropp och den kan inte förklaras med tusen ord.
Inte konstigt att man har blivit "knäpp".
Jag gör som Mimmi idag, tänder ett ljus för våra änglabarn.
Kramar!
Tack båda, orden för att beskriva hur vi känner och mår finns inte.
Vet bara att de för alltid har förändrat vårt liv och aldrig kan vi glömma, det finns med oss alltid. Tänder också ljus för våra barn.
Kramar till er ni finns i mina tankar och hjärta.
Läster i en dikt, sorg helar inte den blöder, ymmnigt ibland och droppar sakta ibland.
Blockerad, det var just det rätta ordet för hur man kände sig denna fruktansvärda dag. Och ändå står vi på benen än. Ibland kan jag inte fatta hur man klarar av så mycket?
Kram Gunilla
mamma till Rickard 81-05
Fattar inte heller hur vi kan och orkar klara av vad vi gått igenom. Vi gör ju det ialla fall fast visst har vi förändrats.
Tänker på dig.
Tänder ett extra ljus ikväll för alla våra barn.
Varma kramar.
Lilian
Skicka en kommentar