145. Snart jul

Nu börjar julen närma sig med stora steg, advent är här om någon dag.
Det är den femte julen utan min dotter, tror nån det känns bättre? Nej, och åter nej.
Det är lika hemskt med saknaden och tomheten. Att åter bli påmind om våra jular tillsammans, det hon tyckte om att äta och göra. Åter vrids kniven ett extra varv i hjärtat. 3 jular har gått, första julen firade vi hos min son, andra och tredje hade jag här hemma hos mig, den 3:e var jag hos min son men denna skall jag ha här hos mig för min mors skull och Carolas dotter, min mor är gammal och man vet aldrig hur länge man får behålla henne men ett vet jag att hon betyder mycket för mig och jag behöver henne länge än. Hon är ett stort stöd för mig. Vi två kan prata.
Den sista tiden har jag varit djupt deprimerad men inte visat det för någon.
Hade mina systrar här en kväll och det var fint. De har respekterat min önskan att få vara ifred till jag kännt att jag kunnat acceptera deras vardagsprat.
Jag vet och kan acceptera att de aldrig kan förstå hur jag känner och sörjer min dotter. Det är väl en del av det som kallas att leva det nya livet.
Att stå tillbaka för de andras skull, sorg, tårar och smärta får jag ta i min ensamhet.