Kan man leva i två världar. Det liv jag ville ha men inte fick. Det liv som blev och som är både en mardrömsvärld och den vi kallar verklig. Varför, jo, saknade efter min dotter och förståndet som inte vill tro, att hon inte är här mera. Den gör mig så illa.
Det liv som nu är verligt, om det nu är verkligt, den ger mig trots allt mycket glädje över det jag har, de barn som finns här med mig och de barnbarn jag är välsignad med. De finns runt mig varje dag i mina tankar alla dem jag älskar så.
Carola finns också runt mig inom mig men inte synlig, jo, jag kan se henne i mitt inre och jag kan höra henne i mitt inre.
Tiden bara går och går och ändå mår jag inte mycket bättre, annorlunda ja,jag kan skratta, jag kan skämta, jag kan känna men under allt detta finns inte den äkta djupa glädjen som fanns förr. Jag vill känna den igen. Det känns inte som jag längre. Ett skal som visar en mask utåt och en annan när jag är för mig själv.
Det finns en mening med allt sägs det, men jag har inte hört vari den meningen består. Är det i livet efter detta vi får veta.
Visst är det så att vissa dagar är väldigt mörka och andra är rätt drägliga. Men de tär de dåliga dagarna. Visst är det så också att det inte syns utanpå hur man mår inuti. Men kämpar gör jag varje dag för att komma till någon slags ro i själen.
Jag vill se mitt yngsta barnbarn bli stor, hon är 6 mån nu. Jag avgudar alla mina barnbarn liksom mina tre barn, de två jag ser och hon som jag inte kan se här hos oss.
Att överleva sitt sina barn är nog det värsta som kan hända. Min mor har överlevt två av sina barnbarn. Min far slapp uppleva det men han är 10 år äldre än mor och hon är nu ett år äldre än han var när han gick bort 86 år gammal. Jag saknar honom mycket. En snäll man, familjen betydde väldigt mycket för honom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
6 kommentarer:
Du är inte ensammen
Känns som jag är ensam. Trots jag har släkt runt mig känner jag mig ensam. Ingen vill ens nämna Carola. Bland dem som upplever detsamma som jag, förlorat ett av sina barn de är dem jag kan prata med vi vågar uttrycka vår sorg och saknad öppet.
Birgitta, Carolas mamma
Jo, det är samma här men jag tror att det beror på rädsla, de flesta bryr sig men är rädda för vilka känslor som kan komma fram om man tar upp det och frågar hur det är eller pratar om våra barn. Jag tror att de flesta förstår att det är starka känslor och att de inte då vet, om de kan hantera det själva. Man är rädd för det man inte förstår eller har varit med om själv. Så de VILL säkert men vet inte hur de skall ta det.
Ja, visst har du rätt men det finns också de som säger varför skall du älta det här, jag ältar inte jag pratar om min dotter den tid hon fanns här och var frisk, jag tycker nog jag har samma rätt att prata om henne liksom de 2 övriga som jag har kvar. De gör ju likadant med sina barn. I stället blir det så att jag tystnar och säger inget och vill bara gå därifrån. Det är inte lätt för oss som mist att vara alla till lags heller. Allt har ju sin tid.
Jag begär inte att de skall känna som jag gör för det är ju omöjligt.
kram anonym
Birgitta, Carolas mamma
Det är du som har en sorg som ingen kan förstå som inte varit med om samma, alltså äger du tanken, ditt liv och omgivningen. Jag brukar oxå vara tyst och tänka att de kan inte förstå och det är deras problem inte mitt. Jag har träffat människor som tyckte jag uppträdde konstigt 20 dgr efter begravningen (jag skulle vara mer glad mm, som vanligt) såna människor som saknar empati finns runt om oss. Det är ju inte heller deras fel att de inte äger den fina förmågan att vara empatisk med sina medmänniskor. Sen är det jobbigt att ta emot sådant men som sagt var, jag tänker att de saknar den funktionen. Troligen är det inte av elakhet. Det är sant som sägs I nöden visar sig de rätta vännerna. Det är mitt sätt att se på omvärlden. Jag tror inte på elakhet men jag tror absolut att vi begåvats med olika gåvor såsom empati, måleri osv.
Jo, visst är det så men många pratar först tänker sen. Empati är något man har men måste öva upp tror jag men vi är ju också väldigt olika som känsloperson. På något vis är många rädda att tappa "ansiktet" som det heter genom att bli berörd. En del är mer "hårdhudad" än andra, men jag bryr mig inte så mycket längre, om dem som bara tror sig veta. Det tjänar inget till att säga nåt. Tystnad är bättre för en själv.
Vi har som du säger olika gåvor av någon orsak kanske, tur det.
Man får nya vänner och det är skönt.
Birgitta, Carolas mamma
Skicka en kommentar