Farmor med barnbarn vi hade en liten pratstund för ett tag sedan när jag hälsade på
Leta i mammas väska är spännande och se vad farmor gör, en liten linslus
Just anlänt till farmor och nyvaken, i sin mammas armar
Ute har det snöat hela dagen, liksom igår, tog mig i kragen och åkte till köpcentra igår kväll och handlade allt jag skulle ha till julklappar, köpte till och med ett par jeans åt mig själv.
Jag åkte strax innan 18.och faktiskt var det inte så mycket trafik eller folk på affärerna så det gick smidigt ändå, men fick sopa av snön på bilen vid varje affär.
Så himla skönt att det är gjort.
Idag fick jag storfrämmande i litet format, nämligen min söta lilla Mira mitt barnbarn med vidhängande föräldrar, hmm. Tänk hon är inte blyg och har så lätt att le men se tänderna dem får man inte titta på, nejdå, det går inte för sig, men hon gillar verkligen musik, gungar och vickar på huvudet och kroppen. En riktig babbel tjej är hon säger en massa ord riktigt bra och sen går munnen på i ett sånt som man inte förstår, gullungen, men det går ju att peka.
Så roligt att se så duktig hon är, åh, vad de växer, tänk 10 månader drygt nu.
Lite senare på kvällen ringer mitt äldre barnbarn (20 år)från Trollhättan och vi pratade väldigt länge. Härligt när barnbarnen hälsar på eller ringer.
Känner mig mycket lugnare och lite gladare då. Men så tyst och tomt det blir sedan.
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
2 kommentarer:
Hej! Hamnade på din sida av en slump och lämnar en kommentar som avtryck.
Du har en fin och väldigt viktig blogg. Vi är så många unga kvinnor som tänker på bröstcancer, inte minst när man blir mamma till egna barn.
Min faster gick bort i bröstcancer 2006 efter många års kämpande, och jag känner igen mig i många av de känslor du beskriver. Dock kan de aldrig jämföras med det du behövt och behöver uppleva. En dotter är en dotter.
Varma hälsningar,
Viktoria
Viktoria
Tusen tack för dina ord jag är glad du tycker det är viktigt att skriva om denna hemska bröstcancer och hur vi som anhöraiga våndas över deras kamp och sorgen över att de förlorat kampen.
Min saknade dotter Carola har en faster som också gick bort i bröstcancer även hon 2006.
Vi behöver inte jämföra vi vet nog ändå vi som drabbas av ett barn el anhörigs bortgång hur det känns och så oändligt hjälplösa vi är.
Kramar till dig
Birgitta, Carolas mamma
Skicka en kommentar