120. Minnen underbara minnen

Carola på bild
Som liten, kring 2-3 år, älskade Carola att gräva i jorden och plocka daggmask som hon stoppade i fickan utan min vetskap.Hon hade ett behov av att sova upp till närmare 3 timmar på dagen när hon var liten då var hon ett glittrande solsken men blev hon väckt före så blev hon sur.
I alla fall fick hon en tom O,boy burk av mig att lägga sina maskar i, istället för fickorna som hon gjorde en gång och jag inte upptäckte det förän hon sovit sina timmar. De var i bitar inte roligt alls.
Till min fasa, som avskyr mask, orm osv så kom hon in och tömde burken på köksgolvet för att visa sina fynd.Oj, oj. På senare år kan man ju skratta åt detta, numera ler man vemodigt med tårade ögon.

Min äldsta dotter tyckte om musik som nog alla barn gör, men hon var blyg, Var omkr.2år då vi spelade musik en dag försvann hon bakom dörren när jag tittade efter stod hon där och dansade den lilla kroppen rörde sig efter musiken hon inte kunde motså men inte ville någon skulle se. Denna lilla goa tulta.

En gång när jag och mina vuxna döttrar sitter hos Carola vid köksbordet och pratar och min äldsta dotter sitter och leker med såna där figurer som om man klämmer på den så öppnar den händerna el fötterna berodende på vad den föreställer,denna var katten Gustaf.
Rätt som det var flög den ur händerna på henne och nöp fast i näsan på henne. Åh, som vi skrattade vi kunde inte sluta, Åratal efter minns vi och skrattar.
Hur det gick till är en gåta för när man släpper taget sluter den sig direkt.

Min son då, jo då det finns en massa där också men han är 10 år yngre än Carola som var yngst när han föddes och min äldsta var 13,så det var rätt stora då han föddes men han har mycket minnen från Carola de stod alla nära varandra och Carola närmast eftersom min äldsta dotter flyttade söderöver och han och Carola bodde kvar här. Han var 16 år när hans stora syster flyttade med sin familj söderöver många mil härifrån.

Tankarna flödar det gör ont men jag tror det är bra också att ta fram dem jag behöver minnas det roliga då vi alla var tillsammans.

Så många härliga minnen som finns och som poppar upp nu efter dessa år som gått, efter Carolas sjukdom och bortgång, jag har varit helt blockerad av det som hände, fastnat totalt i min glasbubbla, bara kommit ut lite då och då första åren efter och helt fokuserad på henne när hon var sjuk. Nu kan jag tänka längre bak i tiden, men mina sorgestunder och saknaden finns där hela tiden, tårar, förtvivlan och det som känns så omöjligt och overkligt. Men jag har klart det i över fyra år nu. Måste ju.