105. Tillbaka blickar

Skrivet juli 2007.

Några veckor efter min dotters bortgång satte jag mig ner i soffan, tände ett ljus, satt med korsslagna ben och händerna med handflatan upp och blundade och försökte rensa huvudet från allt och kallade på min dotter, då fick jag se hennes ansikte och jag frågande henne "har du det bra" svaret var "ja" då frågade jag "kommer vi att ses snart" svaret var "kanske" sedan var hon borta. Allt detta skedde i mitt huvud med slutna ögon.
Fantasi ja, kanske men vem vet.

2006
Så nu när det hade gått 2 år, så just i uppvakningsögonblicket en morgon hör jag en röst, även nu i mitt huvud. "Du måste släppa mig, du måste låta mig gå". Just i det
ögonblicket var jag lugn, alldeles lugn.

Men att släppa är inte så lätt och vart är hon på väg?
Och vad menas med att släppa taget? Det går ju inte bara att tro att man kan glömma bort sitt barn det är ju omöjligt. Men sorgen lindras antar jag med tiden.
Dröjer nog ett tag till innan jag kan "släppa taget" har för mycket att bearbeta ännu, efter allt som skedde under hennes sjukdom och bortgång. De gör för ont, är för plågsamt, tanken på hennes plågor,för mig som var med henne hela denna tid i över 2 år. Men så småningom kommer jag väl till det som var bra, de goda glada minnena. Det är en process som jag måste genom och det får ta den tid det tar. Jag strävar hela tiden efter de underbart fina minnen vi delar.

Mycken gråt blir det i min ensamhet, men jag kan glädjas över det jag har kvar här på jorden, mina andra barn o barnbarn.
De sörjer ju också. Hon gav så mycket till så många som den person hon var och fortfarande är, det är min tro.

PS. Kommer mera sedan Sus.