Jag vet inte vem jag är numera. Drar mig undan allt, gör det som måste göras men inte mer. Vill knappt gå utanför dörren. Har blivit som en eremit. Hur skall det bli nu i vinter när jag är så här nu. Vad finns det som kan få mig att krypa ur mitt ide och träffa folk. De enda jag träffar är mina barn, min mor och så varannan onsdag på våra Febe träffar, tur att de finns, vänner chattar jag med här i datorn. Den är både bra och förslavande.
Nä, måste ta tag igen och måla mina väggar och sätta upp fondtapeten, det blir ju en liten förändring, det kanske piggar upp. Är så dyster så jag skäms men har inte riktigt viljan att ta tag i det inte just nu i alla fall.
Älskade dotter min, saknar dej hela tiden. Det är så tomt så tomt utan dig här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Carola1+t%C3%B6s3_1_22.jpg)
3 kommentarer:
Oj...så sorgligt..vad vacker hon var..eller är din dotter..gud är orättvis ibland men jag tror att alla ses igen..när den tiden är inne..mina varmaste kramar går till er familjen,mvh carina/robins mamma.http://www.metrobloggen.se/corrrona
Tack Carina, ja allt är så sorgligt
och orättvist och jag tror som du, vi ses igen.
Varma kramar tillbaka till dig o familj. Skall gå in på din blogg.
Birgitta, Carolas mamma
Kram vännen....du är så värdefull för så många....du är så klok och du ger så fina råd....du förstår vad man säger....du förstår ens tankar....Carola finns med dig...varje varje dag....kram Billys mamma Anette
Skicka en kommentar