39. Carola, Carola kom hem 21 okt 2007

Aldrig kan jag förstå hur oerhört du måste ha lidit. Först beskedet om att du fått bröstcancer, sedan 2 operationer av ditt vänstra bröst. Du var så modig och visade oss ärret när de tagit bort ditt bröst.
Sedan dessa cellgifts behandlingar, så dåligt som du mådde, det kan jag aldrig föreställa mig, bara försöka förstå, du skall veta att jag plågas av vetskapen om att jag inte kunde lindra dina plågor, du tappade allt hår i två omgångar och det tog du hårt, det vet jag, ditt långa vackra hår men du var så vacker ändå, så modig, så tapper, så hoppfull, ingen klagan, hur kunde du vara så stark.

Om jag ändå kunnat byta med dig, så skulle jag gjort det.
Ingenting gick som det skulle, alla behandlingar, strålning, lungtömningar hjälpte inte, för du fick spridning.
Hur skall jag någonsin kunna känna vad du kände, jag kan bara föreställa mig och det gör så ont att leva med vissheten om din plåga. Ser dina ögon framför mig, hur du betraktar mej, det fanns smärta i de ögonen, din smärta, för även om du aldrig pratade om att lämna oss så tror jag ändå du kände och visste. Du sa ju vid flera tillfällen att det kändes som livet rann ut genom armarna. Dina ögon sa en hel del. Troligen mina också.

Att se dig där i sjukhussängen, så sjuk men ändå så vacker och ingen klagan, att se dej gå allt längre ifrån oss, det finns inte ord för det, att se dej försvinna in i koman och sedan in i evigheten det går bara inte att förstå, det kan inte finnas någon sanning i det, ingen verklighet, det är allt för grymt, vi var där med dig men du fick ändå gå ensam dit vi inte når och vad jag hoppas, till ditt paradis med allt den lugn, värme, lycka och glädje som finns att få.

Carola, säg att vi ses igen, jag står inte ut med tanken att du inte finns med oss, för visst gör du det, jag kommer till dig en dag eller hur. Du står där och tar emot mig.

Älskade barnet mitt, du finns här i mitt hjärta, i min själ, i mitt huvud, alltid, varje minut, timma alla dagar.

Varför du. Varför nu. Varför fick inte du leva ditt liv fullt ut, med din dotter, med din mor, med oss alla.

Om jag ändå kunde förstå varför, det finns ingen mening i detta, bara smärta, vi, jag blev kvar, fast egentligen borde det ju varit jag, din mor, om det varit rätt ordning och ålder.
Kära älskade Carola, jag saknar dig så mycket så jag vet inte vad jag skall göra av mig, jag är så trasig nu.
Du måste finnas, nånstanns måste jag väl hitta dig.
JAG ÄLSKAR DIG I ALL EVIGHET-SAKNAR DIG OÄNDLIGT.
VI MÖTS EN DAG IGEN.
MILJONER KRAMAR FRÅN
DIN MAMMA