30. Gråta har sin tid - text från bok med samma titel

Kaos, tårar vandrar fram och åter, söker, gråter, gråter hela kroppen skriker, det är inte sant, det är omöjligt, går till kykogården dag som natt, sitter där på en filt fattar inte vad där står. Vill inte leva, vill inte vara kvar, varför, varför, jag orkar inte mer, var är hon, varför får jag inte prata med henne, se henne, krama henne, aldrig mer, det går inte att stå ut med, mår så hemskt dåligt, vill bara hoppa, vill inte, förmår inte mer.
Det är en mardröm för det här kan bara inte stämma.

Kära älskade Carola hör av dig, jag vill ha dig här nu. Varför hörde inte gud min bön, varför fick inte du leva, varför just du och nu, de borde vara jag, jag bad ju dej gud att skona henne, hela henne och ta mig, i den ordning som det borde vara, de är så fel, så fel.


Gråta har sin tid
Sorgen gråten behöver tid och tar tid. Att förneka eller fly det svåra gör inte livet lättare. Sorgens smärta eller styrka kan vi inte mäta eller gradera eller jämföra. Bara den sörjande själv vet vad den som hon förlorat betytt för henne. Sorgen är den största ära den döde kan få.
En negativ inställning till sorgen drabbar också andra som sörjer i vår omgivning.

Den bästa hjälp vi kan få i sorgen är hjälpen att sörja.

Vi kan behöva dagar, veckor och månader eller till och med år för att gråta ut vår smärta och förtvivlan. Saknaden gör ont.

Hur lång tid behöver sorgen? Det är bara den sörjande själv som kan svara på det. Någon behöver ett år, en annan tre, fem eller sju år. Många i vår omgivning kan ha svårt att förstå att min eller din sorg behöver lång tid.
Det är en tung tid när vi känner att andra tycker att vi ska ha sörjt färdigt.
Min (din) sorg är min (din) och vi har rätt att ge sorgen den tid den behöver.
Vi är alla olika därför reagerar vi så olika.

Kloka ord tycker jag skrivet av en sjukhuspräst och terapeut. Denna bok har givit mig mycket och hjälpt mig att från början förstå att jag inte är galen och att jag har rätt att sörja på mitt eget sätt. Därför bör man inte uttala sig om det man själv inte upplevt eller kan sätta sig in i och inte förstår fullt ut. Jag tror att ingen sörjande begär det heller, utan det viktigaste är att det finns nån vid min sida och som vågar att bara lyssna.