36. Min vandring här i smärtans dal

Min vandrig här är min egen. Bara jag vet hur den känns, bara jag vet hur dåligt jag mår, bara jag kan gå den. Ingen kan veta hur smärtan är för mig, bara den som själv mist sitt barn förstår. Ingen vet, hur mycket tid jag behöver för att lära mig leva det liv som blev, det liv som ingen mor eller annan valt, hur lång den tiden är vet inte ens jag själv.
Carola fick inte välja och vi fick inte heller välja. Men hon kämpade tappert hela vägen, ville aldrig ge upp.

Hoppet fanns alltid där in i det sista.
Det finns bara ett enda stort, VARFÖR. Varför fick hon lida så, varför fick hon inte stanna här.

Varför allt detta lidande.
Att skilja ett barn från en förälder till evigheten, att skiljas för alltid, det är att slita hjärtat ur kroppen på mig, och dem som står närmast, de såren läks aldrig någonsin. De banden går aldrig att brytas, för det är en del av mig själv, dej som jag burit i min kropp, dej som jag fött till världen och följt hela ditt liv, den delen av livet helas aldrig utan saknas så länge jag själv lever, jag vårdar ditt minne i mitt inre, dit där ingen annan når, din speciella plats.

Som stjärnan har sin plats på himlen,
som rosen har sin plats på jorden,
som droppen har sin plats i havet
kommer du alltid ha en plats i mitt hjärta

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.
Alf Heniksson