38. Dagen då allt förändrades och bara smärta och saknad finns

Torsdag den 6 maj 2004 på morgonen klockan 08.23 lämnar Carola oss.
Skrivet höst 2007
Aldrig mer får jag prata med henne, aldrig mer kan jag ringa till henne, aldrig mer får jag se henne.
Aldrig mer kan vi träffas hos varandra, aldrig mer kan vi fira högtider ihop
Aldrig mer kan jag samla mina 3 barn och deras barn, mina barnbarn, alla tillsammans.

Aldrig mer får hon se oss, hur våra liv fortgår, hur tiden förändrar oss
Aldrig mer får hon se sin dotter växa upp till mogen kvinna, gå ut skolan, ta examen
Aldrig någonsin får hon se sitt första barnbarn. Se dem växa upp. Vara mormor.
Aldrig någonsin får hon se sin bror bli far och hon faster.
Aldrig se sin mor åldras till en gammal gumma som behöver henne också.
Aldrig någonsin kan hon följa sin mor till sista vilan.
I stället blev det jag, hennes mor och syskon och dotter, som fick följa henne till sista vilan.

Det kan inte vara rätt, det är så fel, så fel, så mycket hon förlorat, så mycket vi förlorat.
Vi har de ljusa fina minnena men också smärtan inför hennes lidande och ångesten under hennes sjukdom, rädslan och bönerna jag ständigt bad, men ingen hörde.
Hur kan det vara möjligt att förlora sitt barn, hur är det möjligt att leva vidare, vilka val hade hon, vilka val hade vi. Inga alls.
Hon reste bort från oss, måste lämna oss för en annan resa, ensam, där vi inte kan nå henne
Där vi inte vet var det landet ligger.
Jag söker och söker men vet inte vart jag skall gå för att hitta henne, jag har ju ingen adress. Är det så att när min stund är slut på jorden då får jag adressen och vi får åter mötas, kramas, prata, vara tillsammans för att aldrig skiljas igen och då skall vi vänta och ta emot de som kommer efter, alltid veta var vi har varandra, få vara lugna och lyckliga ihop. Evigt.

Men under tiden går jag här med tunga steg, jag har fyllt sjöar av tårar som aldrig sinar, ångesten och den fruktansvärda smärtan sliter och drar i kropp och själ. Solen försvann, verkligheten blev en mardröm, allt blev bara mörkt och ödsligt.

Djupet är nära, står på kanten och vinglar vill inte vara här längre men kämpar ändå.
Inte för min egen skull, utan för mina barn och barnbarns skull, de lider nog ändå nu.
Ensam är min vandring här med min sorg, fast vi är flera att dela den, är den ändå personlig.
Var och en av oss sörjer på sitt sätt och allas är lika tunga.