34. Tidig höst 2006

Har nu denna vecka en så djup svacka att jag inte kan förmå mig till någonting. Den kommer ofta, drar ner mig i det mörka djupet.
Saknaden, smärtan, sorgen, den djupa hopplösheten har sin boning i mig.
Denna långa tid har jag så många minnesluckor av, den vilda förtvivlan man har men ändå hoppet om att du skall återvända, fast jag vet att de inte är möjligt. Jag hamnade i en glasbubbla där tid och rum försvinner, där finns bara en oändlig smärta och vilsenhet för jag vet ju inte var du finns, kan inte sova, inte äta, vandrar hela nätterna fram och åter och bara gråter och ropade efter dej.
Jag står, natt efter natt och tittade upp mot himlen, mot stjärnorna och undrar om du finns där nånstans, om du kan se oss, se din mors vilda förtvivlan. Det finns ingen tröst när det värsta händer.
Alltid skall jag sakna dig, alltid skall jag älska dej, hoppet om att vi skall mötas igen skall aldrig överge mig. Du finns alltid närvarande.