37. Hur skall jag någonsin förstå

01:19:23 2007-07-12
Min älskade dotter hur skall jag någonsin kunna förstå.
Mina tankar är ett enda kaos , ingenting är verkligt men ändå är det Sant.
Jag står där framför din sten men kan inte förstå namnet som står där fast jag läser det varje gång, jag ser ditt porträtt där och blommorna jag har planterat, jag säger inte mycket, låter tankarna gå, har avskärmat mig från den platsen och det som hänt, för att stå ut för det är inte där jag ser dig.
Ändå har jag varit med dig hela vägen, ville hålla dig kvar här i vår värld där du behövs så väl, ville inte lämna dej men du försvann.
Dagar och nätter i drygt 3 år har dessa syner plågat mig, de finns där för alltid inristat i mitt minne, i min hjärna och i mitt hjärta och jag får ingen ro.

Stumt tittar jag på blommorna men har inga ord fast jag så gärna vill prata med dig finns dom inte, tills nu har jag kunnat avskärma mig men nu går det inte längre.Gråten kommer och muren rasar. Måste bygga upp den igen.

Vill berätta för dig hur oändligt jag saknar dig och inte kan acceptera att du inte finns bland oss längre, i alla fall kan vi inte se dig annat än i drömmarna, som inte heller kommer så ofta. Jag vill du kommer till mig i drömmen, det har du gjort några gånger men inte ofta nog. De drömmarna är mardrömmar där jag försöker rädda dig på olika sätt men jag förmår inte hålla dig kvar. Vaknar hysteriskt gråtande.

Jag vill skrika ut min vånda, vill inte ha denna verklighet som inte känns som en verklighet, jag ville hålla dig kvar hos oss men jag hade inte den förmågan, jag ville inte lämna dig där för då försvann du bort och jag kunde inte längre se dig, du låg där så tyst och vacker och så stilla, jag ville ta dig med mig hem men inte det heller kunde jag, varför är världen, livet så grymt mot den som inget ont gjort, det kan inte vara så här det skall vara, en enda stor plåga för dig, för mig men du gav inte upp, du ville finnas med oss men sjukdomen släppte inte sitt grepp och ingen av alla dessa plågsamma behandlingar hjälpte, du togs ifrån oss så grymt.
Tänk om jag ändå hade kunnat få byta med dig, som jag så många gånger bad om.

Men ingen hörde min bön, jag ville ge dig hela min energi för att du skulle få vara kvar, för du har en uppgift här hos oss, din dotter behöver dig, dina hundar och jag som är din mor. Hur orkade du kämpa så hårt och ändå inte få något uppmuntrande svar, bara att det blev värre och värre, hur klarade du att inte visa din smärta men jag såg den i dina ögon att du hade gnistan men förtvivlan fanns där, jag kunde läsa det i dina ögon, att du ville finnas kvar här med oss.

Men du fick gå ensam dit ingen vet var, var finns du nu, det kan inte bara var tomhet det måste finnas något mer och jag är förvissad om att när min dag är inne, att du står där och väntar på mig.
Jag kämpar hårt vet du, att överleva, att finnas för de andra, fast jag vacklar många gånger och det sliter i hjärtat och såren blöder ymnigt.
Ge mig ett tecken, ge mig dig, jag förtärs och faller ofta men försöker ändå komma upp på fötterna igen, tills nästa gång jag faller. Så är det nu, så blir det till slutet.
Detta borde inte få hända någon, ingen förälder borde behöva förlora sitt barn, oavsett ålder så är den ordningen fel, helt fel.
Och smärtan, saknaden finns alltid närvarande, den är en livstidsdom.